DELA
© Nya Åland

Jag känner mig kränkt

Jag är mot dödsstraff – men cykeltjuvar förtjänar åtminstone att plågas länge och väl.
I fredags upptäckte jag att den splitternya cykel som jag köpt i april var borta. Men tyvärr anade jag redan i våras att det skulle kunna hända. När min kollega Titte Törnroth-Sarkkinen fick syn på den mattsvarta skönheten konstaterade hon att den var väldigt stöldbegärlig.
Titte är redan avförd från listan över misstänkta då hon djupt beklagat det inträffade.

Jag hade förmodligen kunnat undvika fadäsen bara genom att ställa ned cykeln i förrådet i källaren i stället för av ren bekvämlighet ha den stående utomhus.
Det som gör det hela ännu bittrare är att cykeln överlevt såväl studentfirande som Rockoff-veckan och försvinner mitt på ljusa dagen. Att folk gör dumma grejer med några öl innanför västen kan jag ha förståelse för. Men att stjäla en cykel i nyktert tillstånd är förkastligt.
Visst, det är inte slutet. Särskilt eftersom jag redan investerat i en ny cykel. Men: det är sådana här saker som kan göra att folk blir inlagda på psyket eller gör en Michael Douglas i Falling Down.

Jag, som till och med kan ta en regnskur personligt, kände mig oerhört kränkt och ledsen och gick och ältade den försvunna cykeln hela kvällen. Kanske hade någon bara busat med mig och gömt den? Eller kunde det vara så att den forslats bort av misstag?
Som den vän av källkritik jag är tänkte jag att den kanske inte blivit stulen. Det enda jag egentligen visste var ju att den var försvunnen. Hoppet växte inom mig, men varje gång jag såg den tomma platsen där den stått gick hjärtat i kras.
Jag kunde, ungefär som när man är olyckligt kär, inte få bort tanken på cykeln ur huvudet. Men till slut tvingades jag intala mig själv att den förmodligen inte kommer att komma tillbaka.

Ska jag försöka vända det här till något positivt så kanske det är ett tecken på att jag borde bli vuxen och köpa en bil (i sådana fall en Amazon).
Men en cykel är ju så förbaskat bekvämt och billigt. Man kan förvara den var som helst och det kostar varken på för mig själv eller miljön att ta sig fram med den. Dessutom är det välbehövlig motion för en man som mig som går direkt från jobbet till ryggläge i soffan.
Nu känner jag att jag gnällt färdigt för i dag. Bättre i stället att ta sig in till stan och leta reda på filmen Cykeltjuven. Jag har hört att den ska vara bra, och kanske kan jag då också finna lite tröst i att det finns folk som har det betydligt värre än mig.
Med hälsan i behåll ska man inte klaga. Men det är ju så förbaskat kul.

Totte Vesterlund