Jag dog i kriget
Jag var 21 år gammal när jag dog. Året var 1942 och Finland var mitt i fortsättningskriget. Jag var universitetsstudent, från en välbärgad familj i, fänrik. Hur jag dog är inte klart, men det var inte av en kula eller granat på fronten. En olycka sägs det, men det kan också ha varit av egen hand när jag inte längre orkade leva med krigets verklighet.
Allt detta får jag reda på genom en ”Hur gick det för dig i fortsättningskriget”-generator på internet. Ni vet, en som fungerar på samma princip som ”Vilket land är du född i” eller ”Vilket är ditt Harry Potter-namn”-generatorer. Morbid läsning, men effektivt. Slumpmässigheten, hopplösheten och meningslösheten blir alldeles tydliga.
Så varför allt detta prat om krig och död på fredens öar? För det första har jag ett personligt skäl. Min lillebror har precis avslutat sin militärtjänstgöring på tolv månader på Finlands östra gräns. Och ja, jag är stolt över honom. Att vara stolt över hans personliga prestation är inte svårt: han sökte frivilligt in i en specialstyrka, tog sig igenom en mängd tuffa tester för att ens komma dit, och klarade sedan av ett år med fysiska och psykiska påfrestningar då många andra hoppade av.
Men ser man bort från de rent tekniska prestationerna är ju den banala frågan: ska man vara stolt över att ha lärt sig att döda? Lillebror själv har idag svårt att se bedriften i dessa tolv månader. Han säger sig ha blivit fetare och dummare. Lite uthålligare då kanske.
För det andra finns det förstås speciella skäl att prata om krig just på Åland. Demilitariseringen är inte endast viktig för Åland, utan Ålandsexemplet kan bidra som vägledning och inspiration till fredliga lösningar runt om i världen. Samtidigt är demilitariseringen och neutraliseringen oåterkalleligt länkade till krig. De har kommit till för att undvika krig. Men samtidigt garanteras Ålands okränkbarhet i slutändan av Finlands och de andra fördragsparternas vapenmakter.
Jag kan inte tänka mig en värld utan krig och därför kan jag inte heller förstå länder som rustar ned sitt försvar. Trots alla pengar som skjuts i luften på krigsövningar tror jag att ett starkt försvar behövs i Finland. För att skydda landets alla medborgare, och för att skydda Ålands speciella ställning.
Varför ska inte krig vara förbjudet överallt, frågar en vän. Och varför bygger vi inte om alla kanoner så att de skjuter blommor istället, tänker jag spydigt. Men ja, varför inte? Som den realist jag är inser jag nog att det som egentligen behövs här i världen är många fler idealister.
