DELA
© Nya Åland

Jag behöver en extra mage

Sportlovet närmar sig, och med detn en länge efterlängtad resa med hela stora familjen.
Tanken var att vi skulle åka till Egypten. Lillbattingen har drömt om pyramider och mumier i hela sitt liv, och vi har läst alla böcker om Egypten som finns på muséet. Till och med årets pepparkakshus präglades av längtan till pyramiderna, komplett med hieroglyfer om hus och pooler.

Men så gick det ju och blev revolution. Efter de första dagarnas demonstrationer var vi ännu hoppfulla. Det går nog över, försäkrade vi varann, och hade dåligt samvete över att vi hoppades på stabilitet och lugn åtminstone för vår vecka i solen.
Nu inser vi ju att revolutionen är viktigare. Varje dag som går där på Tahrir-torget är kanske ett steg närmare demokrati, och det är värt en missad semester.

Vi åker till Marocko i stället. Billigt flyg, ingen charter, någon slags pensionat på en surfarstrand en bit från Agadir. Några avslutande dagar i Marrakech. Lokalbuss. Billigt hotell i centrum. Djemaa el Fnaa, det stora torget och souken i centrum av staden. Atlas-bergen. Sånt sagor är gjorda av.
En favoriträtt i familjen har länge varit en marockansk fiskrätt med russin och lök och en massa kryddor. Vi tillreder den med abborrfiléer och den smakar gudomligt.

I planerna för Egypten ingick ett besök på världens största soptipp i Kairo. Om det hade jag tänkt mig att skriva ett reportage som kunde ha ställt Mise och alla åländska avfallsproblem i skuggan. Nu tror jag den journalistiska utdelningen i stället blir en matsida om det marockanska köket, som enligt alla guideböcker är en av världens mest spännande.
I kapitlet om Marrakech finns ett stycke om gatumaten på Djemaa el Fnaa om kvällarna. Jag har läst det flera gånger och känner samma panik varje gång; Jag kommer inte att hinna och inte att orka smaka på allt.
Jag kommer att missa något som jag inte vet att finns. Jag kommer att hamna i någon set menu-turistfälla.
Kort sagt, jag behöver en matguide som hjälper mig på rätt, men som inte har en kusin som har restaurang precis bredvid runt hörnet.

Och så behöver jag något förebyggande mot magsjuka. Min avsikt är nämligen att handlöst kasta mig ut bland gatumaten och testa allt som ser gott ut.
Åh, minnen. Pot-sticker-dumplingarna i Lanzhou. Granatäppeljuicen i Karachi. Zapiekankan i någon polsk förorts grillkiosk. Turkisk ayran till grillade köfte med rå lök.
Livet är inte långt nog för allt man kan äta.