DELA

Jag är väl bara avundsjuk

Vi är bortskämda, vana att hela tiden ha tillgång till allt man kan ha tillgång till – värme, belysning, radio, tv, dator. Och sjukvård. Det är så vi vi har det (hade?) och vill ha det.
Så kommer någon och stänger av elen.
Vi är inte helt ovana vid elavbrott här på holmen, men ändå.

Katarina skrev på Hufvudstadsbladets dagbokssida att det som störde henne mest var att hon blev utan morgonkaffe. Jag som har både el och gas i köket hade inte ens såna bekymmer. Men att läsa tidningen i skenet av en ficklampa! Mina ögon är inte gjorda för sånt.
Stearinljus ger stämning, inte mer. Med fem ljus kom jag en bit på väg, men kom på att jag faktiskt kunde läsa på färjan. Jag skulle ta båten härifrån samma dag och om bara reservkrafterna skulle klara av landgången så skulle systemen ombord sköta resten för att hålla mig ljus och varm. Och så skulle jag återvända natten till måndag, bara timmar innan allt skulle återgå till det normala.
Men ingenting var normalt. Tehyiterna strejkade, liksom Sverigekabeln.

Tehyiternas strejk tycker jag inte alls om. Hur är det möjligt att förvaltningen inte på 10 år – är det rent av mer än så? – inte har fått arsulet ur vagnen? (Ålänningarna på Åbo nation i Helsingfors grubblade i tiden över rätt stavning av ”arsul”).
Även om det visar sig bli för dyrt – i förhållande till vad? – så skulle man i alla fall ha siffror på hur olika grupper belönas för sina insatser. Och utifrån det göra något åt sådant man anser att borde göras något åt. Eller låta bli ifall man anser att det inte finns något att rätta till.

Men inte gillar jag den tehyitiska stilen heller. Efter förra strejken gick man tålmodigt och väntade på bättre tider. Som inte kom. Men man teg och led tills allt exploderade – som en tryckkokare som får ventilen täppt. Om man av någon outgrundlig anledning orkade vänta så länge, varför går man nu plötsligt ut med nästintill orimliga krav?
Varför inte kräva en hyfsad löneökning plus tidsgräns för när arbetsvärderingen skall vara klar. Det är ju den vi alla vill se. Och om det inte uppfylls, DÅ går man i strejk. Utan skyddsarbete. Och med ett påtagligt kraftigare stöd.

Men ok, min slutlön låg i nivå med sjukskötarnas ingångslön, så jag är väl bara avundsjuk.
Däremot känner jag mig fri att ställa frågan hur länge Kraftnät Åland kände till att Sverigekabeln behövde servas. Kom det som en blixt från en klar himmel i mitten på oktober? Och påstod den blixten att arbetena måste göras före jul?
Eller visste man ett år i förväg? Eller hade man haft möjlighet att skjuta fram arbetena? Om läget inte var akut och man trots det valde den absolut mörkaste tiden av året så är att jävlas med folk. Som att förvägra akuten skyddsarbete.

Men jag är som sagt bara avundsjuk.

Harriet Tuominen