DELA
© Nya Åland

Jag är inte modig

Jag har aldrig sett mig själv som modig. Inte det minsta. Det finns många ord jag skulle välja för att beskriva mig själv, men modig är inte ett av dem.
Av någon anledning finns det ändå de som kallat mig det, bara på grund av två val jag gjort såhär långt under mitt 22-åriga liv.

Som liten, tystlåten och blyg 16-åring hade jag aldrig varit borta hemifrån mer än fem eller sex dagar på en gång. Trots det bestämde jag mig för att packa väskorna och flytta till Åland för att gå gymnasiet. Helt själv. Så blev det också, utan att känna någon och utan att egentligen ens ha besökt Åland ordentligt tidigare åkte jag iväg.
Hur skrämmande den där flyttdagen än var och hur många floder jag än grät då jag sagt hej då till mamma och pappa så förvandlades de där tre åren till något av de bästa val jag gjort.

Efter studenten blev det ett mellanår före det var dags för något nytt igen. Den här gången blev det turistorten Bournemouth på den engelska sydkusten. Inte bara det, det var också dags att pröva på sambolivet eftersom jag snällt nog drog med mig min pojkvän på mina nya äventyr. Studier är vad som står på mitt schema under dagarna.
Multimedia journalistik närmare bestämt. Visst gillar jag livet i England, men det har också då och då visat sig vara en större utmaning än jag till en början trott. Det är kanske inte precis sådär som engelskaböckerna i skolan och Harry Potter-böckerna, som väckte mitt intresse för både språket och landet före drygt tio år sen, presenterade det.

Första gången en främling bestämde sig för att börja prata med mig bara så där var något av en chock. Jodå, nog hade jag ju hört att det är så man gör i England, men som finländare kändes det märkligt. Så gör man ju bara inte!
Efter 20 månader i Bournemouth har jag vant mig och haft otaliga samtal med främlingar då jag väntat på bussen, då vi trängst vid frukthyllan i butiken, då jag varit ut på promenad, tja, egentligen lite överallt. Jag vet saker om en trevlig gammal dams syster, jag har lyssnat på klagomål över snövädret och fått veta spännande saker om folks husdjur.

Ett och annat skratt har landet också gett oss på grund av skillnader. Den här vintern har det snöat i vår nya hemstad. Ungefär två dagar hade vi snö på marken. För oss som är vana vid mängder av snö under en ganska lång tid varje år kändes två dagar av ungefär två centimeter snö som något ganska mesigt. Inte precis något man behöver lida av.
Det tyckte däremot inte staden. Skolorna höll stängt och man uppmanades att helst inte använda bilen om man kunde låta bli.

Modig? Nä, det är jag nog inte. Det finns bara så mycket jag vill göra, och inte får man ju något gjort om man inte är beredd att pröva vingarna lite ibland.

Sandra Herranen (praktikant)