Jag älskar er. Ni är bäst.
Det är inte mer än rätt.
Mina sista rader i denna min älskade tidning måste tillägnas mina kollegor.
Den första gången jag kom in på Nya Ålands redaktion var för en anställningsintervju med Janke Sundberg. Jag var lite radikal och motvalls, och hade iklätt mig en tjock gammal ylletröja från Emmaus.
Den första vars blick jag mötte var en minimal persons som satt och log med hela ansiktet och önskade mig välkommen.
Det var Annika Orre, mitt ankare och min goda vän och den skarpaste journalisten jag känner.
Jag fick jobbet, trots ylletröjan. Hantverket lärde jag mig av Helena Forsgård. Hon dekonstruerade mina texter och byggde upp dem igen, tills jag fattade.
Harriet Tuominen lärde mig hur landskapsandelssystemet fungerade. Sen glömde jag det och var tvungen att fråga varje gång.
Mårten Sundberg , ett proffs ut i fingerspetsarna, en fantastisk skribent. Varje gång vi förhandlat om att avstå från semesterpremier eller avstå löneförhöjningar har Mårten sagt; Var det bara det? Då går jag och jobbar.
Anna Björkroos, fäst vid Nyan med navelsträngen. Kvinnan som sprutar instruktioner om hur man ska uppdatera på nätet medan hon lagar middag, vänder potatislandet, sköter barn och mitt i natten.
Karin Erlandsson. Så skoningslöst begåvad på allt hon gör. Jonas Edsvik, som började när han var ett barn, och blir bara bättre.
Stefan, och Stefan och Annica och Annika, och Malin och Malin och Patrik och och Titte med skrattet och det fantastiska håret.
När jag tänker på er alla, smarta, skickliga snälla människor jag jobbat med, kan jag för en stund inte förstå varför jag slutar.
Sen kommer jag ihåg vad som drivit oss hela tiden. Framåt. En rörelse. En omsorg om samhället, och om att göra sitt bästa och inte låta någon slå en på fingrarna.
Hela måndagen har jag suttit med en klump i halsen, och vi har kramats och gråtit en skvätt.
Sen har vi fortsatt jobba. Som vanligt.
Det är därför jag går vidare, för att ni, mina bästa, bästa kamrater, har lärt mig så mycket och gett mig så mycket, och nu ska det bli förändring igen.
En gång när vi hade fest i huset var plötsligt ett gäng borta. Jag gick runt och och letade.
Var hittade jag dem? Vid sina arbetsplatser. De skulle bara jobba klart.
