DELA

Ja, det var bara en katt. Men jag kände honom länge.

Förra veckan miste vi Charlie. Han kom in i mitt liv en junidag när jag var tio år. Levererades från Eckerö av två kvinnor. Han kom i en korg tillsammans med sin bror Oliver. Som jag hade längtat – ända sedan januari då jag hittade Fridolf ”Frippe” Kurre Kullman överkörd i ett dike.
Mina föräldrar sade att först ska man sörja ordentligt, man kan nog inte ersätta en katt med en annan bara så där. Men till sist gick de med på nytillskott i familjen.

När jag var elva
hittade jag Charlie i skogen vid Lemlandsvägen, bara meter från den plats där min förra katt mött sin baneman. Charlie blödde från det ena benet. Min mamma tillkallades snabbt, tog honom till veterinären. Hon fick ett val: avlivning eller operation. Hemma väntade jag och lillasyster. Det slutade med flyg till ett djursjukhus i öst. Charlie levde hela sitt liv med stålskena i låret. Men vilket liv sedan!
Han försvarade gården mot grannarnas katter, höll fågelbeståndet i skick. Han fick den mat han ville, för kräsen var han. Det var klapp och kli bakom örat varje dag i nästan 20 år.

För några år
sedan blev Oliver överkörd, den fördömda Lemlandsvägen hade skördat ännu ett offer. Men Charlie levde vidare. Till för en vecka sedan vill säga. Beslutet var tungt och sköts upp gång på gång. Till sist gick det inte mer. För trots att frassen snavade sin vanliga tur runt huset och trots att han inte verkade alltför dålig så tynade han bort. Fåglarna i Kalmsta hade inget att frukta längre.
Jag strök det svarta huvudet en sista gång och vände honom ryggen. Jag kände mig som en svikare. Men 19 år är 105 kattår. Det var nog dags tror jag.
Det var ju bara en katt tänker ni kanske. Och visst är det så. Men han var också en i familjen.

Jag har sörjt
i en vecka nu. Det är alldeles sant. Jag tänker på hans lilla varma kropp, på hur han brukade ligga på mitt bröst. Jag tänker på hur han tröstade mig under tonåren då jag var arg på hela världen, på hur han stolt bar in mus efter mus i huset och på hur han alltid bara har funnits där. (Jag tänker mindre på hur jobbig han var när han väckte hela familjen klockan fem om mornarna – han gick under smeknamnet Tyrannen, eller på hur trötta vi var på hans jamande, holis vilken pipa den katten besatt. På slutet blev han döv och hörde inte sig själv. Kanske led han av en släng demens också, jag vet inte.)
I jobbet var jag nyligen på en föreläsning om sorg. All sorg ser olika ut, sade kvinnan med mikrofonen. Det finns inget rätt och fel. Jag tror ändå att sorgen efter ett djur är speciell. Man ska inte tala så mycket om den. Man ska snabbt gå vidare. Det finns ju så mycket annat hemskt här i världen, att människor dör till exempel.
Mitt svar på det är: ja, det var bara en katt. Men jag kände honom länge.

ANNIKA KULLMAN