Inte så värst svarta hål
Svarta hål är kanske inte så svarta som vi trott. Det sa professor Stephen Hawking i Stockholm förra veckan. Man kanske inte alls förintas om man råkar sugas in i ett svart hål utan man kanske hamnar i en alternativ värld, ett parallellt universum.
Det låter väldigt lockande tycker jag. Den mikroskopiskt lilla del jag känner till av detta universum har inte imponerat så värst mycket.
Hela sommaren har dottern och jag tittat på brittiska kultserien Doctor Who och den gode doktorn rör sig fritt genom både tid och rum i sin blå polistelefonkiosk Tardis. Ibland hamnar han också i parallella universa och det blir ofta rätt komplicerat allting men alltid väldigt spännande. Skulle Tardis landa på min gård och doktorn stiga ut skulle jag gladeligen släppa allt jag har för händer och hänga med i kiosken som är ”större på insidan”.
Eftersom Doctor Who är en tv-serie kommer han alltid tillbaka från de parallella universumen (hur han nu vet vilket som är det rätta) och han räddar dessutom i nästan varje avsnitt jorden från illasinnade varelser från andra planeter. Varför han envisas med att rädda jorden är lite oklart faktiskt eftersom han själv inte alls är jordbo utan kommer från planeten Gallifrey. Varför andra varelser i universum envisas med att vilja utplåna eller inta just pluttplaneten jorden är också oklart men kanske det helt enkelt är så att vi enkla jordiska varelser inte kan ta till oss en historia där inte vi själva är i centrum och där inte ont ställs mot gott i ett svartvitt spektrum.
Vad vet jag? Men under de uppskattningsvis 200 000 år människan som art existerat verkar vi ju åtminstone ha lyckats utveckla en fantastisk förmåga att tro att vi själva är viktigast, också inom vår egen lilla art.
Jag undrar om det är så i ett parallellt universum? Det borde väl rimligtvis finnas några skillnader för hur ska man annars veta att man befinner sig i ett parallellt universum och inte i sitt gamla vanliga?
Om man nu mot förmodan skulle närma sig ett svart hål (till exempel när man reser i Tardis), skulle man då ta risken och låta sig sugas in och möjligen fastna för evigt i ett parallellt universum?
Javisst, säger jag. Några risker måste man ju ta för att veta att man lever.
