Ingen rök utan eld
Röken har lagt sig över Sydeuropa den här sommaren. Skogsbränder härjar litet överallt och det är inte några små bränder i år.
Nu senast var/är Dubrovnik hotat. Det är på något sätt som om det skulle kännas värre när man har varit där och sett platsen. I tidningarna har jag läst att gamla staden i något skede var hotad av elden, men det har jag svårt att tro. Staden ligger innanför murar, och de kan rimligen inte brinna. Dessutom ligger den precis på stranden, så det finns vatten i mängder att släcka med om gnistorna blir närgångna.
Betydligt värre måste det vara för dem som bor på sluttningarna upp mot bergen. Högt, torrt, svårtillgängligt. Inget som kan hindra eldens framfart. Nästan hela staden bor så. Så jag håller tummarna.
Och tänker på vår lilla krog uppe i bergen, mitt i ingenting. Den som serverade lamm i järnklocka.
Elden kom österifrån in över bergen från Bosnien-Hercegovina. Det första den stötte på av bebyggelse, om den råkade komma just där, var vår lilla krog. Och ett par hus till där man kan tänka sig att krögarfamiljen bodde. Finns husen kvar? Hann människorna sätta sig i säkerhet?
Måste det nödvändigtvis finnas ormar i alla paradis?
Apropå rök har jag saxat ett stycke ur en tidning:
”Den tydligast noterbara nackdelen är att nu när tobaksröken har skingrats så luktar det illa på många barer och i nattklubbar. Människor som dricker öl pruttar och luktar svett. Men kanske har vi följande steg på gång i utvecklingen. Nu finns orsak att sluta med restaurangpruttandet, tvätta sig och börja använda deodorant.”
Vad är detta? Jo, ett citat ur en ledare i Nordens största morgontidning Helsingin Sanomat. Och denna Nordens största skriver bara sanning, hela sanningen och ingenting annat än sanningen.
Men restaurangprutteriet måste ledarskribenten ha hittat på. Trodde jag. En rundfråga i bekantskapskretsen gav annat besked. Det förekommer, om än inte allmänt. Inte i bekantskapskretsen, men i omgivningen. Ofta i ett sent skede av natten. Och som sagt, i många fall har det tidigare dolts av de tjocka molnen av rök som var allmänt förekommande.
Skall man vara glad över att pruttarna nu har avslöjats eller beklaga att inget längre döljer lukten?
Skall man uppfatta prutteriet som den ofrånkomliga ormen i paradiset? För den händelse man uppfattar barer och restauranger som paradisiska. Och skall den i så fall få hållas eller fördrivas?
För egen del är jag böjd att hålla med Nordens största, det är dags att sluta prutta, börja tvätta oss och plocka fram deodoranten.
HARRIET TUOMINEN
