DELA
© Nya Åland

Ingen har det så bra som jag

Lär dig konsten att vara ensam!

Det budskapet trummas ut numera i ur och skur.

Japp, självklart. Vi stänger av tv:n, mobilen, paddan och … jamenvisst ja, det finns ingen fjärrkontroll till gobbin. Vissa dagar tycker Inga Heller att det borde göra det. Antagligen anser gobbin detsamma.

En gång i tidernas morgon när Inga Heller var ung och dinosaurierna ännu klafsade runt på Mariehamns gator ansåg hon att det mest tragiska en kvinna kunde råka ut för var att kära ner sig i en sjöfarare.

Då blir man ju ensam, men inte fri, tyckte hon.

Men med åren har hon vänt på steken.

Man blir självständig, men har alltid ett stöd i bakgrunden.

Både fri och kär, liksom.

Sjömanshustruns liv upphör aldrig att fascinera. Hen – för det kan ju också vara han som lämnas ensam på land, eller en annan dam som lämnas när damen sjöfararen drar i väg – lever två liv.

Det är extra mycket av allt.

Det är mycket ensamhet, speciellt när barnen blir sjuka och det är kris på jobbet. Eller man själv blir sjuk, det blir översvämning i köket, motorstopp med bilen och tusen andra saker som upphör att fungera.

Det är matlagning morgon, middag, kväll, det är nattningar, en tupplur framför Bolibompa och sedan full fart igen med disk och tvätt. Det är barfotatramp på en legobit:

– AJ!

Det är bundet. En sen tur ut till soptunnan känns som veckans äventyr. Och halv sex nästan morgon hörs det kära ljudet igen:

– Maaaaamma! Väääällling!

Det är mycket frihet. Om man vill köpa gardiner eller plantera en rosenbuske i trädgården, så antingen efterfrågar man gobbins godkännande eller så – och det är alltid enklare – väntar man bara tills han farit iväg och gör som man själv vill.

En sjömanshustru får ut det mesta av två världar.

Och när sjöfararen sen flutit i land och in i köket fortsätter det ljuva livet: Fisksoppor och ostomeletter bara står på bordet.

Inga Heller föreslår på fullaste allvar att sjömansvisans ”lilla, lilla vän, står sörjande …” byts ut mot ”ingen har det så bra som jag …”.