DELA
© Nya Åland

Inga gröna fingar i rabatten

Odlingssäsongen har inletts.
Det betyder att jag krattat löv, ruttna äpplen, fjolårsgräs och kattskit ur mina rabatter.
Om ytterligare någon vecka ska jag reppa ogräs ur rabatten så gott det går, inte för att jag får bort närapå allt, men för att det ser snyggare ut ett par dagar. I den vevan ryker säkert en och annan blomma också, för de liknar ju varann så hemskt, de lurska rackarna.

När grästuvor fått fäste i en rabatt blir man trött. Det är ju liksom ingen ände på rötterna. De slingar sig runt blommorna och blir långa och sega. Där fordom några enstaka lupiner stod är det nu en jämntjock lupinhäck från midsommar till september. Den är vacker i juni.
Ett återkommande problem är att jag aldrig vet vilka torra kvistar som ska tas bort och vilka som bara ligger i dvala och tänker skjuta nytt liv när som helst. Jag brukar ta slätt, men det är fel. Det brukar någon påpeka när det just är gjort.

I år finns det en nybliven grändfru som drabbats av missförståndet att tro att jag vet vad jag gör. Hon frågar mig när man ska göra saker och hur det går till. Jag svarar svävande, men såg mig i söndags tvungen att upplysa henne om att en utgångspunkt i mina trädgårdskunskaper är att sätta ribban väl lågt för drömmen om en blomstrande trädgård.
När sommaren sätter igång på riktigt överger jag kallhjärtat mina blommor för de karga klipporna i Geta. Där har jag bara en krukväxt att bekymra mig om, och ett kryddland så minimalt att man kan böja sig över det utan problem.

Skörden brukar för all del inte bli så stor heller, men vad gör det. De riktiga odlarna ska väl också leva.
När jag än ett år betraktar mina grödor som alternativt torkat ut/dränkts i floder av regn/drabbats av skadedjur/kvävts av ogräs tänker jag att det väl ändå är tur att jag är riktigt genomusel på något. Om jag hade gröna fingar och dessutom kunde sjunga och var smal som en vidja och hade långt lockigt hår så vore jag en i det närmaste perfekt kvinna. Jag vore en plåga för min omgivning och säkert odrägligt självgod.

söndagen hittade jag två trädgårdsredskap, ett i långa rabatten under lupindjungeln, en under en sten vid husgrunden. Jag har inget minne av att jag någonsin ägt dem. Är det någon som vill säga något, eller är det någon som behagar skämta aprilo.

NINA FELLMAN