DELA
© Nya Åland

I’m still standing! Yeah, yeah, yeah!

– Och här står de fortfarande och köar. Till absolut ingenting.

Entrévakterna hade i tre timmar försökt övertyga oss true survivors att lämna kön, innan de nu själva gick hem.

Men det var svårt att ta deras kö-hån på allvar.

För vem var egentligen den riktiga clownen där den kvällen? Förstås den som hade möjligheten att se The Rocket man… men ändå valde att INTE göra det!

Tiny dancer var mina barndomsår, I’m still standing var mina tonår, Don’t let the sun go down on me var mina år i New York, Lejonkungen-låtarna var sonens småbarnsår, och I want love ett annat livskapitel. Hans låtar är ett oändligt och ögonblickligt tidsdokument för mig – och säkert för alla andra där på Gröna Lund i söndags.

En var italienskan, som kommit sent för att hon hade lagat mat till sina vänner, nu på insidan. En annan var Djurgårdsbon, som genom sitt postnummer fått ett VIP-kort, men som nu förlorat sina privilegier. Liksom BBC-journalisten, som glömt att ackreditera sig. Och tjejgänget förstås – som såg ikonen där för 46 år sedan, och som borde ha varit mer VIP än någon annan.

Vi var alla lika den kvällen. Lika ovidkommande.

Regnbågsfanorna i kön slokade när konserten så började utan oss. Då hade även skyarna börjat gråta, men vi alla stod kvar ändå.

”I’m still standing after all this time… Looking like a true survivor, feeling like a little kid.”

På obevekliga ben skuttade vi infantilt i väg, för att söka Rösten, och efter interna tips fann vi den bakom scenen. Fallna regnbågsflaggor fick vind igen i tonerna som nådde över barrikaderna, toner som då och då avbröts av desperata skrik i fritt fall. Inte hans, ska sägas. Respekten oss emellan var total och allsmäktig. Alla vi tiny dancers dansade. Ordningsvakter på andra sidan dansade. Någon beställde en pizza. Kan ha varit ikonen själv.

Vi alla plockade upp bitar från våra egna liv, precis som han själv gjorde när han vägrade lämna kön i I’m still standing.

Strax efter tio hoppade ikonen så in i en svart bil framför oss. Publiken framför scenen klappade fortfarande, när vi bakom scenen tacksamt vinkade av honom. För det blev trots allt en helt magisk kväll, som vi true survivors av omständigheter fått chansen att dela tillsammans.

OCH – i allra högsta grad, med Sir Elton John himself.

Så nej, Gröna lund: Vi stod inte och köade till absolut ingenting.

Veronika Åström

veronika.astrom@nyan.ax