Illvädersogina katter
Att vår snart åttaårige frasse Tusse blivit som barn på nytt och jagar sin egen svans kan tyckas vara rätt kul, till att börja med. Men nu börjar jag bli lite orolig. Är det vädret?
Igår morse var det full rulle över golven i huset. Alla tre katterna jagade en leksaksmus som lillmatte hittat i sina gömmor och som inte varit i användning på länge.
Att Cissi och Jinsan leker är inget nytt, men Tusse brukar försöka hålla sig ifrån dem när de är på det humöret. Att helt undvika närkontakt låter sig dock inte alltid göras. Han kan komma lugnt strosande över golvet tryggt ovetande om att Cissi ligger bakom soffhörnet och lurar. När Tusse passerar gör hon ett utfall och han hoppar högt av förskräckelse.
Det där gillar Cissi, hon med skruv i benet om ni minns. Den lilla sadisten. Hon brukar ge sin dotter Jinsan en omgång ibland också. De tumlar runt på golvet och mamman får ett bra strupgrepp på sin dotter. Men det är bara på lek, fast det kan se vådligt ut.
Kylan i februari har gjort att våra utekatter blivit innekatter och all lek tycks ske inomhus. Det resulterar i att mattorna allt som oftast ligger i en hög, saker ramlar ner och sofforna är bra startplatser för ett anfall. Trådarna börjar hänga långa från dem.
Riktigt illvädersogina är de, våra katter, men de är också fantastiskt roliga att se på. Men, är det normalt att en snart åttaårig frasse jagar sin egen svans? Jag tycker det är lite ovärdigt honom. Tusse som annars är så mån om sin värdighet och sin manlighet.
Han går inte alls att i normala fall reta och busa med på samma sätt som kattflickorna. Han kan se riktigt sårad ut, han får en rynka i pannan och nosen blir lång och han tittar på en med stora svarta ögon: ”Varför gör du så där mot mig? Du vet ju att jag inte tycker om det!”
Men nu retas han själv. I söndags morse när man ville dra sig lite till i sängen hör man honom klampa in i sovrummet och i nästa ögonblick säger det ”ritsch, ritsch” när han med klorna i sängkantens underdel drar sig fram liggande på rygg.
Ett säkert sätt att få husse på benen. Det vet han. Och när husse väl är uppe kan man tala om att maten är slut genom att gå i benen med styv svans. Så för husse är det inget annat att göra än att hämta burkmaten och en sked och se till att den grå herrn får sin frukost.
Snart är ändå vintern över för den här gången och en efterlängtad vår kommer. När det grönskar i snåren sitter vi alla ute och njuter och luktar i vinden. Tusse går lojt genom snåren i sitt eget rike, struntar i ögonparen som följer hans väg.
Cissi undrar om hon skall ta ruschen för att hoppa på honom, men nej det är för jobbigt i värmen.
Snart, är vi där och illvädersoginheten är som bortblåst.
ULF WEMAN
