DELA

Illa, illa!

I marmorborgen, där anrika Socis stod en gång i tiden, där sitter folkvalda och bär sig åt.
Att en och annan säger vad spottet för i mun har vi noterat litet till mans under årens lopp, men nu spårar det ur helt och hållet. Man sitter där och kallar varann pallerarsel. Arsel!

För några dagar sen tyckte en läsare på nätet att jag skulle hålla mig till vad som hände på Åbo Nation på 60-talet och lämna vårjakten i fred, för den fattar jag ingenting av. Jag håller så småningom på att ringa in den anonyma kommentatorn. Jag har nämligen rätt bra koll på vilka som var med på Åbo Nation när det begav sig och har också en stark känsla av att rätt få utomstående skulle komma på just den kommentaren.
Det vi gjorde på Åbo Nation, eller rättare sagt ålänningarna som vistades där medan jag lyssnade och lärde, var att fundera ut hur det hål man har där bak stavas. För att det handlar om själva hålet var de involverade väldigt övertygade om. Någon ansåg att det korrekta var ”arshål”, någon annan höll på ”arsul” som en litet sammandragen variant och någon ville rent av ha med ett sch-ljud, något i stil med ”aschul”.

Var det hela slutade minns jag inte med säkerhet. Däremot är jag väldigt övertygad om att ingen ens kom på tanken att föreslå ”arsel”.
Och då frågar man sig var dagens politiker har lärt sig åländska. Tänk att språket kan rasa så djupt på så kort tid (kort och kort, men i alla fall).
Att förleden ”paller” är helt korrekt lär däremot ingen ifrågasätta. Varken i ordet som sådant eller i sammanhanget.

Hunnen så långt får jag höra att man i gamlans spalter diskuterar vad järpe är. Hoppas det inte har att göra med min favoriträtt, för någon är helt fel ute. Visst kan rullader och avlånga färsbiffar kallas järpe, ungefär som saltströmming med lök kallas lax med förleden skomakar-. Någon likhet med äkta vara finns inte, men jag tänker inte göra narr av dem som inte vet. Ju färre som är ute efter delikatessen, desto bättre för oss andra.
Dessutom är det svårt numera att veta vad som är original och vad som är efterapning. En tidningsman västerifrån tyckte illa om EU och gav som exempel på EU-galenskaper att unionen hade tagit temat ur filmen ”A Clockwork Orange” som sin nationalsång.
Att det var Kubrick som hade lånat Beethovens nionde symfoni till sin film kunde ju inte tidningsmannen veta. Inte jag heller, filmen har jag aldrig sett. Däremot känner jag igen glädjesymfonin, den ingick i musikundervisningen i skolan.
Allt är med andra ord en fråga om perspektiv, från vilket håll man närmar sig problemet. Och med det perspektivet begriper vem som helst att en jägare inte kan förstå en ornitolog. Man får ju inte skjuta ornitologer.