IFK har mitt tysta och passiva stöd
När ni läser det här vet ni om IFK Mariehamn får spela en säsong till i Tipsligan.
Om ni bryr er om fotboll, alltså. Det finns ju dom som prioriterar annat här i livet. IFK har haft mitt fulla stöd i medvind och motvind, även om det stödet har varit tyst och passivt. Och fast jag bor bara ett par hundra meter från hemmaarenan har jag nöjt mig med att gissa mig till läget när jag hört publiken vråla. Eller så har jag lyssnat på Owe Sjöbloms underhållande radioreferat från bortamatcherna – ibland blir han så upphetsad att han låter som Kermit..
I somras lovade jag en bekant att jag skulle se på fotboll på riktigt i år. Sist det hände var nog 1972, när jag följde med en granne på ett par IFFK-matcher.
Nu valde jag IFK-JJK, tydligen en i en rad av måste vinna-matcher. Jag var litet försenad men de började ändå. En minut efter att jag satt mig på läktaren gjorde Wilhelm Ingves 1-0 (för IFK). Sedan fick jag väl se det mesta man kan önska sig av fotboll – underläge i halvtid, och sedan två mål som gav en efterlängtad hemmaseger.
Jag skulle gärna ha sett en straffspark. Och när JJK gjorde mål blev det så tyst att jag inte riktigt var säker på vad som hade hänt tills jag såg att bollen rullades till mittlinjen. Jag saknade allt som man ser på tv i ett sånt läge – de snabba repriserna ur fem vinklar, i slow motion, och widescreenbilder på saliga och dystra fans.
Bredvid mig satt radions Ulf Weman med grönvit halsduk och anteckningsblock. Tydligen var han på jobb. Han sjöng med i hejaklackens ramsor och var överlag väldigt engagerad. I halvtid drog han iväg, möjligen för att tala IFKs grabbar tillrätta.
Sport är möjligen det enda område där journalister får vara öppet partiska. Hur skulle det se ut om en politisk reporter kom till liberalernas presskonferens med en t-skjorta som det stod ”(S) så klart” eller ”Obundet är bäst” på? Ett annat exempel är tidningen Ålands messredaktör Jörgen Pettersson, som också är IFK Mariehamns styrelseordförande. En messare som kritiserade IFKs spel inför säsongavslutningen fick det här svaret:
– Kom igen nu och ge dig iväg till WHA på lördag 14.00, då behövs ALLA!
Var det messredaktörens svar, eller hade han vidarebefordrat messet till styrelseordföranden för en kommentar? Det framgick inte.
En fotbollsentusiast som hejat på IFK i alla väder funderade i alla fall på att se den sista matchen på tv i stället, med snabba uppdateringar på skärmen när det hände något i de andra ödesmatcherna.
Han var trött på supporters. Inte IFKs Green Mean Machine, utan bortalagets hejaklackar som kan ha väldigt oartiga och fantasilösa ramsor – typ, och jag ber verkligen om ursäkt för språket, ”alla suger k-k i Mariehamn”.
När man hört det tillräckligt många gånger är det inte kul längre, sade han. Han konstaterade också att Finlands väder inte är optimalt för långa fotbollssäsonger. Hur man än klär på sig hittar kylan in förr eller senare, och det kände jag också. Nästa år hoppas jag att IFK säkrar kontraktet på sommaren.
