I Tethys-havets förlorade djup
Passadvindar och podsal. Karst och skalgrus. Tethys-havet.
Under ytan i mitt minne rör sig saker, vältrar sig lite sömnigt och försöker vakna, men faller tillbaka ner i en mjuk göl av allt möjligt avlagt.
Min dotter pluggar på prov, och jag kommer svagt ihåg allt möjligt som jag en gång kunnat och till och med varit intresserad av. Jag hade en hel roman i huvudet om hur kontinentalplattorna flyttade på sig, och om det försvunna havet och kontinenterna som flöt isär som ett kärlekspar.
Sen läste jag Doris Lessings Shikasta-trilogi, och insåg att hon redan skrivit den historien, miljoner år komprimerade på några sidor av kolossala förändringar.
Hur kan någon tänka att människor på samma plats, i samma tid inte hör samman, när kontinenter åtskiljda av ett sedan länge försvunnet hav gör det? Om fossil på bägge sidor om Atlanten visar på ett gemensamt ursprung, hur kan man tänka att människor på ena sidan ett streck på en karta som ritats upp för att behålla makten över ett visst territorium, är mera värda än de på andra sidan strecket?
Jag har aldrig förstått det där. Ännu mer obegripligt blev det när jag fick barn. När jag höll den där första sonen i famnen kunde jag inte förstå hur något som var så stort och heligt för mig inte skulle vara det i lika mån för andra mammor och pappor, eller hur någon kunde ta sig rätten att döma ut ett liv framom ett annat.
Vore jag en kvinna född till ett liv i misär i norra Afrika, i Syrien, som rom i Rumänien, så skulle jag klösa mig fram med naglarna för att ge mina barn en bättre framtid. Jag skulle sätta mig i den där läckande skorven över havet, och jag skulle ta vilka förnedrande jobb som helst om det skulle ge dem en chans.
Vem är vi att säga att andra inte får göra det för att vi i vårt välstånd känner oss hotade? Är det en mänsklig rättighet bara för vissa att få leva ett gott liv?
Ibland tycker någon här eller där att det finns ämnen i skolan som man inte har någon nytta av att läsa. Att det är onödig kunskap. Ett argument skulle vara att det är så mycket man glömmer.
Jag vill hellre veta, kunna och glömma än att aldrig fatta nånting alls.
Då kan man ju komma ihåg saker igen, och fantisera en helt ny gång om det förlorade Tethys-havets fantastiska vidunder.
