DELA
© Nya Åland

I samma båt

Om de rika skulle veta hur de fattiga mår, brukade min mormor säga när det vankades nypotatis och kantarellsås.
Och alla instämde, för få saker är godare än det. Men ibland kan de rika också.
Det närmade sig kräftpremiär och någon (vi vet vem) hade snott det bord där maken och jag brukar smaka på årets första kräftor. Så vi kastade oss ut i det okända och fick bord på ett annat ställe.
Det verkade fullbokat på krogen och alla bord var dukade för kräftor.
Några bekanta ålänningar såg vi, men i övrigt idel folk bortifrån.
Snapsvisesjungande folk bortifrån. Och sällskapet fylldes på efter hand, så till sist var det fullsatt.
Och det bars in fat med kräftor. Enorma fat med kräftor. Många fat med kräftor. Hur någon hann äta upp alla dessa kräftor mellan alla dessa sånger är mer än jag förstår, men faten tömdes.

Det var inga fattiga som fyllde krogen, det var helt klart. Det var någon form av finanselit som hållit sig flytande, seglare med andra ord, bonusherrar som förekommit i pressen, så man behövde inte sitta och oroa sig över hur notan skulle klaras upp.
Istället sjöng vi med i något som verkade utvecklas till en landskamp i vissång. Och applåderade. Får man det enligt etiketten när någon vid ett annat bord håller tal?

Allt det där var väldigt trevligt. Men det var inte nog. Sällskapet höll sig med egen trubadur.
Om det är nånting jag gillar så är det trubadurer,­ såna som bara ställer sig rakt upp och ner med gitarren och får det att låta bra. Tänk att ha en egen trubadur med i segelbåten. Och på kräftpartyt.
Dessutom en trubadur som jag kände igen. Inte utseendet, men rösten.
Frågan var bara vem?
Hur gör man för att få veta? Man kan ju inte bara gå fram och fråga, för om det då är en berömdhet i stil med Madonna så kan det kännas direkt sårande. Eller bortgörande för en själv.
Så jag gick fram och bad om hans autograf.
Jag har aldrig samlat på autografer, men nu har jag Lasse von Hertzens.
Och den tänker jag spara.
Han var ju med redan i min tidiga ungdom, när Cumulus hörde de till flitigt spelade.

Nypotatis och kantareller är fortfarande något av det godaste jag vet.
Men om jag skulle få Lasse von Hertzen som båt- och festtrubadur så kunde jag överväga att vara litet rik. Ibland.