I myggornas förlovade land
Termometern utanför Nyans matsal visar 35 grader vid lunchtid. Hjärnan kokar, huden klibbar, kläderna är för tjocka.
På redaktionen en trappa upp går luften knappt att andas och öppna fönster och fläktar är snarare ett hån än en fungerande källa till svalka. Svettpärlor uppstår på benen, överläppen, pannan.
Jag och kollegorna tittar längtansfullt ut genom fönstret, fantiserar om svalkande hav och fläktande brisar. Glasspinnarna, som chefredaktör Bladh köpte häromdagen för att kyla ner oss stackare inne i tidningshuset som har oturen att inte befinna sig på semester de här dallrande dagarna i slutet av juli, är slut för länge sedan.
Frysen ekar tom, men står man kvar en stund blir man åtminstone kvitt bensvetten. Kranvattnet smakar ljummet, huvudvärken kommer krypande och lökringarna under armarna bara växer.
I Sverige har värmevarningen uppgraderats till klass två.
På lördag åker jag till svenska Lappland för att fjällvandra. Ovan nämnde Bladh har svårt att förstå att jag frivilligt tänker tillbringa min enda semestervecka där uppe. Det är framför allt myggen han tänker på och skämten haglar om de små blodsugande krypen.
Jag borde ju ha frågat en norrlänning innan jag bokade den där resan, tycker han, så att någon kunde ha talat förstånd med mig. Långsamt börjar en gnagande känsla av att jag kanske har gjort ett fruktansvärt misstag komma krypande. Jag tittar i panik på vädersidorna.
Ser att det ska vara riktigt varmt till och med högt där uppe i Lappland den kommande veckan, och tänker med fasa på alla miljontals små äckliga myggägg som kläcks i den nästan tropiska hettan.
Försöker lugna mig själv med att det väl nu för tiden måste finnas en hel massa moderna myggmedel att skaffa. Man kan väl spraya lite och så försvinner myggen. Eller?
Kanske jag borde köpa ett myggnät som man kan dra över hela huvudet för att komma undan? Samtidigt råkar jag fastna med ögonen på en kvällstidningsrubrik om att värmen lockar fram ännu fler getingar.
Väser svordomar för mig själv – inte nog med att jag tydligen ska tillbringa en vecka i myggornas paradis, nu kommer de förhatliga svartgulrandiga flygfäna med tagg också.
Tankarna vandrar i väg, så där som de gör när hjärnan mest liknar en varm soppa och det är svårt att fokusera.
Är det verkligen det här jag har längtat efter ett helt år? Klibbande hud, såsig hjärna, mygg och getingar. Inte kan väl det väl vara detta som jag har drömt om alla vintermorgnar när jag har halkat fram till bussen längs isiga gator?
Inser sedan min egen dumhet. ALLT är bättre än de där isiga vintergatorna.
Nu drar jag till myggornas förlovade land!
