I koffeinmissbrukarnas högborg
Eftersom jag själv inte dricker kaffe är koffeinberoende något som är väldigt intressant att studera utifrån. En otroligt bra miljö för den här aktiviteten är, kanske föga förvånande, en tidningsredaktion.
Koffeinberoende är kollegor som likt zombies vallfärdar i tåg till kaffebryggaren inför morgonmötet. Någon som beklagar sig över sin darrhänthet efter för många koppar redan på förmiddagen.
En morgonpassare som arg som ett bi på internmailen låter gå ut med att hen fick en obehaglig överraskning när hen traskade in på kontoret klockan 7: kaffemjölken var slut. En fotograf som en knappt vågar prata med på väg ut på reportage, men som sedan väl på plats blir erbjuden en kopp kaffe och blir en ny människa. ”Så helvetes” frustar hen lättat i bilen på väg tillbaka när jag frågar om kaffet var gott. Journalister är koffeinslavar av den värsta sorten. Kaffesörplande verkar vara ett naturligt tillstånd för en eftermiddagsstressad sådan som precis kommit tillbaka från ett uppdrag när klockan börjar ticka mot övertid.
I Nyans kök finns fyra kaffebryggare. Ja, fyra. Alla av olika årgång och med olika funktioner. Den största är antagligen flera årtionden äldre än mig och brygger, att döma av övriga kollegors förfärade utrop, helt vedervärdigt kaffe. Men den är snabb. Bara sekunder efter att vattnet är ihällt kommer det nybryggda kaffet ut – en klar fördel för journalister som alltid har bråttom och alltid är sena till något.
Vi har också en som matas med kaffekapslar och en liten fjuttig som bara brygger en kanna åt gången.
Det senaste tillskottet i familjen är en Moccamaster. Kaffebryggarnas Rolls-Royce. (Att den skulle klassas som en Rolls-Royce hade jag dock ingen aning om förrän en inbiten kaffedrickare upplyste mig om saken.) Fast egentligen är det en gammal avlagd modell som blev efterlämnad när de som huserade i kontorslokalerna före oss flyttade ut.
En av de konstigare grejerna med att inte vara kaffedrickare själv är att alla faktiska kaffedrickare verkar tycka att det är så otroligt konstigt att inte vara det.
Fler än en gång har det hänt att någon satt kaffet i halsen när jag artigt tackat nej till en kopp.
Handledare i Ghana:
– Klart du dricker kaffe. Du är ju europé!
Arbetskollega i Rom:
– Dricker du inte italienskt kaffe? Italienskt! Vad är det för fel på dig?
Helgredigerare på Nyan:
– Vadå inga beroenden? Inte ens heroin?
