DELA

I en främlings bil

Jag är tillbaka på redaktionen efter en härlig vecka i franska Grenoble och Chamonix. Jag reste dit för att få återse några vänner från mitt utbytesår, främst min tidigare rumskompis Alex.

Han är läkarstudent, en fena på paragliding och van bergsklättrare. Under sitt utbytesår på Irland hade han som motto att aldrig tacka nej till en utflykt, fest eller ett äventyr. Att umgås med honom var och är således aldrig någonsin tråkigt.

Han hjälpte mig att bestiga berget Auguille du Midi (visserligen åkte vi upp med lift en bit för att sedan runda berget och sedan ta oss upp) som är 3842 meter över havet. Så häftigt.

Jag är en yrhöna när det gäller att resa. Jag brukar säga att jag inte har ett dåligt lokalsinne, jag har inget lokalsinne. Minsta resa blir således ett äventyr för mig.

Jag hade via en nätsida, där man hittar personer som planerar att med personbil resa till en viss destination, fått kontakt med en man som skulle resa den fem timmar långa färden mellan Paris och Grenoble. Jag kände mig så där lite häftig och världsvan när jag fick åka med en riktig fransman som lustigt nog hade det mycket typiska namnet, Jean-Claude.

Jean-Claude visade sig vara en finansman som talade god engelska men med en väldigt charmig fransk accent. På pappret hade han och jag hade nog inte så mycket gemensamt men det hindrade oss inte från att ha ett trevligt samtal.

Vi talade först om lättsamma ämnen, så som priset på vin och väder och vind. Men sakteligen, om än med viss styrning från min sida, kom samtalet in på den rådande situationen i Frankrike.

”Vi är inte rädda – man kan ju faktiskt dö när som helst. Men vi känner hopplöshet, kommer världsläget någonsin att bli bättre?”, sade han om stämningen i Frankrike. Han talade också om en rädsla över att vänja sig med terror och våld.

Att samtala med främlingar är utvecklande och fantastiskt. Om man har ett öppet sinne så finns det mycket att lära vid möten av nya människor.

Så kan man beskriva min bilresa genom Frankrike med en främling, som något rent av härligt, utvecklande och ack så klichéartat. Men om sanningen skall fram så var resan långt från problemfri. Efter att ha rest halva natten och hela dagen (då jag först tog bussen från Åbo till Helsingfors och sedan flyget till Paris) slumrade jag till i bilen och vaknade med spasm som gjorde att jag slog knäna i handskfacket. Jag blickade skräckslaget runt omkring och visste inte var jag var. Oerhört pinsamt. På finlandssvenska ”sååååå nolot”. Dessutom hade jag i sömnen dräglat över min axel. Och så fantastiskt finländsk jag kände mig då jag efter två timmar av svår kissnödighet tog mod till mig och frågade om vi kunde ta en paus.

Så häftig och världsvan jag är. Nja.