DELA
© Nya Åland

I dag var ingen vanlig dag

Jag hade tvättat fönster faktiskt. Ett återkommande råd när du vaggat omkring en längre tid med en badbollsmage och känner att nu, NU, måste det börja hända grejer. Det fanns dock ingen sådan baktanke med mitt fönstertvättande. Jag kunde se tillbaka på snart nio relativt behagliga månader. Jobbat och ridit i vanligt takt. Det var bara ibland när jag passerade en spegel, eller försökte pressa mig in mellan en stol och ett bord och fastnade, som jag påmindes om den ständigt växande kulan.

Nåja, nu var jag ledig och fönstren hade inte tvättats på ett år eller två. Så det fanns liksom både läge och behov.

På kvällen började snön sakta singla ner. Efter någon timme låg det ett cirka 20 centimeter tjockt och tungt lager på marken och vinden ven. Snöstorm. Oktober, det ska inte komma snö!

Maken, som då på ytan andades någon slags lugn, har i efterhand berättat hur han kalkylerade med antal minuter som skulle behövas för att panikbyta sommardäck mot vinterdito. Men nu gick det inte att vänta. Vi slirade iväg. Jag ”låg” i baksätet.

Vid rondellen i Dalbo gick det inte längre. Jag måste ut. Upp. Knogarna vitnade medan jag höll i takräcket. Kappan, som inte gick inte att stänga över badbollen, stod rakt ut. Snön virvlade.

Så hoppar minnet till känslan av lä för en vägg. Dörrarna till akuten öppnas. Värme, både i rummet och från vårdpersonalen, tar emot oss och vi lotsas genom kvällstomma sjukhuskorridorer.

Fem timmar senare är vi två tre. Du ligger på mitt bröst i din lilla stickade mössa. ”Det här är inte klokt” är en av alla galna tankar som rusar genom min hormonstinna hjärna.

In kommer brickan med Pommac i champagneglas och smörgåsar, det godaste smörgåsarna någonsin. Välkommen-till-världen-mackan, sa någon att de kallas.

Det är fyra år sedan nu. Fyra år som rusat. Fyra år sedan du dök upp och gjorde att man knappt kan se en film eller en nyhetssändning utan att gråta.

Du som fick oss att kasta alla tidigare prioriteringar överbord, som får ett nej att bli ett ja på något sätt som ingen förstår, som lär oss att leva här och nu, du som alltid kommer i första hand. Du som gjorde oss till något mer. Till föräldrar.