I Berlin går tiden vidare
Vi tillbringade sportlovet i Berlin, familjen och jag. Ryanair på en dryg timme, och så var man i en annan värld.
Två starka minnen har jag, utom maten som förtjänar en egen mässa.
I Berlin finns en av världens största samlingar av gamla egyptiska föremål. De tyska arkeologerna var världsledande på området. I Neues Museum, en av många pampiga museer i samma område, finns Nefertiti, en till storleken oansenlig byst av denna drottning, som levde cirka 1.340 f Kr., under Amarna-perioden.
Hon var överjordiskt vacker. Jag stod där och tittade, jag gick runt glasvitrinen, och ur varje vinkel var hon perfekt och levande.
Hon inspirerade mig till mitt enda inköp under resan, en kylskåpsmagnet med Nefertitis huvud.
Det andra är Potsdamer Platz. Denna plats var en central och livlig del av Berlin före krigen, både ekonomiskt, kulturellt och för nöjeslivet. Där hände allt, såldes allt och köptes allt.
Efter Andra världskriget var Potsdamer Platz en grushög, totalt sönderbombad. Den låg mitt på linjen mellan den sovjetiska och den amerikanska delen av Berliner. Över Potsdamer Platz rullades taggtråden ut, där byggdes muren mellan öst och väst.
På östsidan byggdes utkikstorn där öst-berlinarna kunde spana in i väst. Där pågick det kalla krigets propagandahets som allra argast, och där slogs ett hål upp i muren de allra första dagarna efter murens fall.
År 1992 beslöt flera stora tyska företag att återuppbygga Potsdamer Platz, som i dag är en svindlande arkitektonisk upplevelse av höga hus i märkliga former, där man nästan kan se husen prata med varann.
Högst upp i ett av husen finns en utställning som kan beses samtidigt som man tittar på staden runtomkring. Lager på lager av byggnader, gator, människor, liv, myller, ödeläggelse och återuppbyggnad.
Det är som om själva platsen illustrerar den religiösa mytologin om döende och återuppstående gudar. Allt går om intet och kommer igen, bara platsen består och gömmer minnena av det som varit någonstans långt därunder.
Eller som Nefertiti som blickar över årtusendena, med hakan självmedvetet höjd, död sedan länge, men alldeles levande.
