I år e´ de´ slage…
I fjol va´ de´ slage´, men i år blir det inga alls…
Så brukar det låta när någon vill göra litet narr av bönder. Vi som håller på med jordbruk och gamla kor är ju på nåt sätt kända för att alltid klaga.
Hur nu det kan komma sig.
Jag menar, att bruka sina fäders jord har sedan urminnes tider varit en livsstil och i den ingår klagandet bara som en liten, liten krydda i tillvaron.
Visst sjutton må man väl få klaga om det spöregnar när höet ligger kruttorrt på åkern, eller när potatisen följer med regnvattnet ner i utfallsdikena, när skördetröskan brinner upp mitt i tröskningen eller när bästa mjölkkon lägger sig ner och dör. Va?
Men vet ni vad, i sommar har jag inte hört någon bonde klaga. Inte egentligen. I våras förstås, när skyfallen förstörde många grödor i Eckerö och Hammarland, då fanns det skäl att klaga, men sedan dess har det varit lugnt. Det har varit en bra sommar så här långt för oss på bonnlandet.
Riktigt glad får man ändå aldrig vara, för att återgå till klagandet. Den här veckan har man i massmedierna igen talat om hur rysligt vi bönder skitar ner Östersjön. Nu är vi värst igen.
Det görs hur många utredningar som helst, med olika uppdragsgivare och olika syften, en vanlig mänska kan aldrig veta vad man ska tro eller inte tro på. Ibland är fiskodlingarna värst, ibland jordbruket, ibland biltrafiken, flyget, industrierna och så vidare.
Ett är i alla fall säkert, vi hjälper till allihop. Vårt sätt att leva är sådant.
Jag läste någonstans en jämförelse att en tysk jordbrukare på ett år smutsade ner lika mycket som ett enda flyg till Kalifornien gjorde. Tänkvärt eller hur?
Det är inte särskilt roligt att tillhöra en yrkesgrupp som så ofta som bönderna pekas ut som miljöbovar. När vi faktiskt anstränger oss. Vi har inte heller råd att förstöra vår miljö! Rent bokstavligt har vi inte råd. Konstgödsel och sprutmedel är alldeles för dyra för att vi ska ha råd att slösa med dem.
Men jag måste medge att jag skäms litet för tistelbestånden som så tydligt frodats i vårt obesprutade, ogödslade, ekologiska havrefält denna sommar. Det är så och ofta värre vissa ekologiska åkrar kan se ut. Det tar tid att få växtföljden i balans efter övergång till ekologisk odling, helt lyckas man kanske aldrig.
Och jag hatar tistlar.
En livsstil har det varit att bruka jorden och mjölka korna. Men den tiden är förbi, nu är man företagare på gott och ont. Som alla andra.
Sedan är det det där med att ”den enes död är den andres bröd”. Ganska tydligt blir det i år när spannmålsskörden blir bra i våra trakter och lagren i stora världen är nästan tomma efter fjolårets missväxt. Världsmarknadspriserna är rekordhöga och gynnar varje liten spannmålsodlare här på kobben också.
Men matpriserna blir högre och då klagar konsumenterna i stället. Så hur man än vänder sig har man rumpan bak.
I år e´ de´ slage´, men hur det blir nästa år….
MAJ-LEN LINDHOLM
