DELA
© Nya Åland

Huvudvärken hade ett trevligt namn

Så fort det kan gå.
En eftermiddag för två veckor sedan låg jag på soffan, kände mig ganska energisk och laddade för en riktig långpromenad.
Telefonen ringde. Samtalet varade cirka två minuter.
När jag reste mig kunde jag knappt gå till badrummet. Jag fick feberfrossa och våldsam huvudvärk, allt på en gång. Och jag tänkte att det här är väl säsongens influensa. Men så snabbt ska man väl inte krokna?
Det blev sängläge resten av veckoslutet. Jag fick rådet att fara till akuten. Men varför det? Dom har viktigare saker att göra. Vanan att inte besvära sjukvården i onödan har jag ärvt av min far. Det fungerade bra i många år.

Svullnaden vid vänster fot fick jag syn på på söndagen. Det värkte både här och där längs benet, som om jag halkat och slagit mig eller stigit snett. Jag hade gjort varken eller men det tänkte jag inte på i det skick jag var då.
Måndag morgon ringde jag till hälsocentralen och efter en stunds dividerande fick jag rådet att fara till akuten. Vid det laget gick det nätt och jämnt att stöda sig på vänster fot.
Ett antal blodprover togs och jag rullades genom sjukhuset till röntgenavdelningen, som jag hade besökt på torsdagen för att skriva om aortascreeningar. Röntgenchefen och sköterskan hade läst dagens Nyan och tackade mig för en trevlig artikel. Chefen konstaterade att jag inte hade några proppar i vänster ben. När jag nu låg där förde han givaren vidare över buken och konstaterade att jag inte såg ut att ha något aortabråck på gång heller.
Bara goda besked så långt.

Men sjuk var jag och det var en åkomma med ett väldigt trevligt namn.
Ros.
Eller rosfeber.
Det börjar med att en bakterie söker sig in genom ett sår eller en spricka i huden och sen händer det där som jag beskrev i början. Jag hamnade på medicinska och fick några rejäla doser antibiotika innan medicineringen och återhämtningen fortsatte hemma. Jag googlade på rosfeberbilder och såg en massa hemska saker. Det här kunde ha slutat illa.
När jag med viss möda tog mig till vallokalen i söndags kändes det som om jag fick ögonkontakt med solen för första gången sen jag kroknade. Det var ett härligt ögonblick.
Därmed inte sagt att jag är i toppform. Det kändes minst sagt skakigt att komma till redaktionen i dag efter två stillasittande och liggande veckor.

Ni vet
hur det är. När man ligger i sjuksängen så lovar man sig själv att aldrig klaga på något någonsin igen om man bara blir bättre. Så jag klagar inte. Men nog är det som tusan vad den där röda fläcken vid vristen orkar göra ont.

Patrik Dahlblom