DELA
© Nya Åland

Hur vet man om man mår bra?

Hela förra helgen tillbringade jag i kris. Rent teoretiskt alltså. Jag gick nämligen en – mycket intressant – introduktionskurs i krispsykologi.
Redan på fredag kväll kom frågan om välmående upp. Hur vet man om man mår optimalt bra liksom?
Om man mår helt skit märker man det förmodligen, men jag tänker mig att man kan gå genom hela livet och må lite halvtaskigt och fungera helt bra. Jag menar, man vet ju inte hur andra känner sig när de mår optimalt och om man själv aldrig mått riktigt hundra så vet man alltså inte hur det kan kännas. Då är det rimligtvis inte heller något man saknar.
Eller är det bara jag som tänker så här? Det låter ju lite konstigt nu när jag ser det i skrift.

Jag tycker själv att jag mår hyfsat bra – vissa dagar rent euforiskt bra – och har förmåga att tänka positivt. Jag är bra på att förtränga negativa saker och går inte omkring och ältar sådant som hänt anno dazumal och som det ändå är för sent att göra något åt.
Visst finns det dagar då jag är lite låg och visst har jag haft perioder i livet då det blivit för mycket av precis allt, men så där i medeltal är det hyfsat bra. Tror jag alltså.
Men – lärde jag mig – om det finns obearbetade svåra saker man upplevt tidigare så mår man inte riktigt bra. Och om det händer en ny kris av något slag kan det mycket väl hända att det gamla kommer upp till ytan igen och liksom späder på eländet. I värsta fall kan man då klappa ihop helt.

Men eftersom man förträngt det gamla så kan man ju inte veta att det finns där? Eller? Så när man plötsligt klappar ihop för någon struntsak – typ att man ställde sig i långsammaste kassakön IGEN när man har fem minuter på sig tills man ska infinna sig på de viktiga mötet – då vet man inte alls vad som händer.
Där finner man kanhända sig själv liggandes på det snöslaskiga golvet och kan inte ta ett steg till. Eller kanske får man ett brutalaggressivt utbrott och kastar den djupfrysta thaiboxen i huvudet på den stackars långsamma kassamänniskan. Vad vet man? Kanske går man omkring som en tickande bomb fast man tror att det mesta är okej.

Jag vet att sådant här inte är något att skoja om. Världen är full av människor med obearbetade svåra trauman av alla möjliga slag. En majoritet av Finlands befolkning lär ju ännu idag lida av krigstraumat som knappt någon fick möjlighet att bearbeta då det begav sig. Sådant kan ta generationer.
Vad jag tror är ändå att vi klarar mer än vi egentligen borde eller tror. Och att det faktiskt är okej att må dåligt ibland bara medeltalet är hyfsat bra välmående. Det behöver inte vara eufori alla dagar, men när de euforiska ögonblicken infinner sig kan man leva länge på dem.
Det jämnar kanske ut sig på något vis i slutändan.

Anne Sjökvist