DELA
© Nya Åland

Hur skulle du klara dig utan alla andra?

Flera gånger om dagen, alla dagar, tänker jag på hur lite jag vet och hur lite jag kan.

Jag ser en filmsnutt på Facebook, med två pojkar som spelar cello som galningar. Deras fingrar löper, kropparna rister, ljudet som kommer ur instrumenten dånar och viner.
Jag konstaterar att min man har reparerat köksbänken och lyckas få i lådorna igen.
Jag läser om en flykting som lyckats ta sig över de tre stängsel som skiljer Marocko från den spanska exklaven Melilla. Ett staket är sex meter högt. Ett annat är försett med rakbladstråd som kan skära köttet av benen på en människa.

Jag pratar med en kvinna om fackliga avtal och hur en förhandlingsprocess går till.
Jag läser ett recept med matlagningstekniker så krångliga att jag inte begriper hälften.
Jag hör mina kolleger smattra fram frågor om saker jag vet att de aldrig hört talas om samma morgon, och vet att artikeln i morgondagens tidning kommer att vara insatt och begriplig.

Jag ser en klänning som en sömmerska sytt, och det är för mig obegripligt hur hon fått sömmarna att lägga sig raka runt kroppen.
Jag ser Charlotte Kalla explodera i en spurt som där hela hennes kropp synkroniserat driver framåt i ett fruktansvärt tempo.

Min del av världen, det jag kan, är liten. Utan människor omkring mig skulle jag inte äta. Jag skulle inte ha kläder på kroppen. Jag skulle sannerligen inte chatta med mina pojkar utomlands eller se mina ord i tryck på papper bara timmar efter att mina fingrat hamrat ut dem på ett tangentbord.

Det får mig att undra, varför är så många, så väldigt många, så föraktfulla mot andras arbete och kunnande? Varför har vi så lätt att vifta bort folk som klåpare och töntar, som långsamma och odugliga. Varför grips vi inte oftare av hänförelse inför allt som bara fungerar och klickar in i varann i komplicerade processer, varje dag.

Just nu till exempel, tänker jag på den dag för ungefär ett år sedan, när min onda rygg övergick i spritt språngande galen smärta. När jag låg på en brits på akuten var det milda händer som klädde av mig, lyfte upp mig, röntgade mig, undersökte mig och lindrade det onda, alltmedan tårarna sprutade. Utan dem hade jag varit hjälplös.
Jag säger bara.

Nina Fellman