DELA
© Nya Åland

Hur jag tog död på min värsta fiende

Jag har skjutit upp min svampexkursion i flera helger. Varje gång jag tillbringat helgen i skärgården har jag hittat på otaliga ursäkter till att inte greppa svamphinken, sticka fötterna i de håliga stövlarna och ge mig in i den täta vegetationen.
Orsak: älgflugan.

Då ska ni veta att jag trotsat björnhotet i Brändö och envist (och högt sjungande) banat mig fram genom Lappos täta skogar i min hunger efter svamp. Konstiga uppbökade gropar och mystiska stora bajshögar i skogen har jag avfärdat som rester efter en pubertal hare respektive en älg med lös mage. Och envetet (och högt sjungande) travat vidare i vegetationen.
Men nu. En otäck fiende som inte ens naturvårdsintendent Jörgen Eriksson älskar. Bara det. Inte älskad av Jörgen. Ingen trodde väl att det kunde finnas något i naturen som inte Jörgen hittar en funktion för. Men älgflugan gillar han inte. Då är man inte mycket värd.

I helgen
var lusten efter svamp för stor. Jag hade läst kommentarer på Nyans hemsida om att ljusa kläder kunde hejda älgflugans framfart. Så det blev att krypa in i en stor vit tröja med huva, dra åt snöret på huvan så att bara nästippen syns och så ut i skogen. Högt sjungande. (Jag är inte dum, bara för att älgflugan är äcklig kan det ju ändå finnas björnar).
Konstigt nog började det klia i nacken och hårbottnen så fort jag kom in i skogen. Men jag visste att inget kunde komma innanför min skyddsmur. Jag drog åt snöret på huvan så mycket det gick utan att begränsa synfältet och syretillförseln för mycket. Några gånger hörde jag ett ilsket surr och en krock mot huvan och skrattade elakt åt de blodtörstiga kräkens försök att leka ”älg och fluga” med mig.

Med hinken
full av hötskantareller travade jag hemåt och befriade mig från min överlevnadsdräkt. Segervisst konstaterade jag att ingen älgfluga klamrade sig fast i tyget och ingen älgfluga kröp omkring i mitt hår. Men hör och häpna, när jag rensade svampen kikar en yr älgfluga upp bland mina kantareller. Där har den gömt sig för att övermanna mig vid spisen där jag oftast står utan överlevnadsutrustning.
Men den hade missbedömt sin motståndare. Med en bit hushållspapper övermannade jag den, klämde ihjäl den och virade in den i en sarkofag av ännu mera hushållspapper, begravde den djupt i komposthinken, smällde igen dörren till köksskåpet och lutade mig andfått mot den. Svettig men stolt. Jag tog fienden vid hornen (vingarna) och konfronterade min rädsla.