DELA
© Nya Åland

Hösten tar längre tid

Klockan är strax efter sju. Vartefter jag passerar tänder jag lampan i badrummet, i hallen, i trappan, i tv-rummet och i duschen. Jag tänker att vi har problem när träden avlövas. Då ser grannarna rakt in i vårt duschrum. Hur gjorde vi förra året? Jag minns inte.
Vattnet blir varmare för varje morgon, luften runt omkring duschstrålen blir allt kallare. Mina kläder ligger utspridda på golvet (förlåt mamma) och jag vill inte tända lampan i sovrummet. Familjen sover. De vaknar en efter en medan jag klär på mig och gör allt det där man måste göra på morgnarna. Jag minns inget av det nu, men jag vet att jag varje morgon förvånas över att det tar så lång tid. Applicera deodorant, borsta tänderna, smörja händerna, klockan blir halv åtta innan jag är nere i köket.
Hösten tar mer tid än sommaren. Det är mer kläder att ta på sig, mera krämer att smörja, mera mörker att bekämpa.

Tanten vid busshållplatsen ser rakt in i vårt kök. Hon ser att jag öppnar kylskåpet, tar fram smöret och osten, brer knäckemackor åt barnen, dricker vatten. Bussen kommer. Tanten ser oss inte längre.
Jag hämtar tidningen. Vadar genom vantarna på det varma hallgolvet. Stiger i makens stora skor och trampar ner hälarna på vägen. Slår av tidningen för att inte få in tvestjärtarna.
Läpparna spricker då jag biter i smörgåsen. Håret sprakar då jag tar på mig ylletröjan. Så mycket att kämpa emot. Så mycket att smörja och spraya och gnida för att kroppen ska hålla emot kylan.

Cykelsitsen är blöt, men gatlamporna är inte tända. Något av ljuset finns kvar. Barnet sitter på pakethållaren och sätter in sina händer innanför min jacka. Samma väg, samma människor varje morgon. Hjälmen som skaver under hakan. Läpparna svider.

På jobbet. Här. Stolen som måste regleras varje morgon, dataskärmen som yrvaket ruskar på sig, mejlen som droppar in medan jag hämtar kaffe. Dialogen vid kaffekokaren blir alltmer tunnsådd ju längre in i vintern vi kommer.
Listan från igår på det som blev gjort och ogjort. Jag gör en ny och slänger den gamla. Händerna vita och kalla, fingrarna dunsar som istappar mot tangentbordet.
Nej, fan. Det där blev för litterärt. Jag fryser om fingrarna. Det är en högst prosaisk känsla.

En del dagar hinner man mycket på åtta timmar. En del dagar inte. Samtal, möten, människor. Barnens dagisförkylning träffar varenda en som jag tar i hand och försöker att inte hosta på. Jojo, förkyld. Du med. Luftrören. Aj då.
Jag tänker på skogen och vägar som är leriga och klafsar. På att jag ska laga något med kyckling till middag och att jag måste köpa ingefära. På honung.

Barnet till klätterställningen då jag kommer. Vill visa hoppet. Han har grus ändå upp till pannan. Galonbyxorna marinerade i lera och sand. Han sätter händerna innanför min jacka då vi cyklar hem.
Jag får grus i linningen.

Karin Erlandsson