DELA

Hösten och förhoppningar

För första gången i mitt liv har jag flyttat.

Det där var verkligen en sanning med modifikation, men det har ett korn sanning i sig ändå. Jag är född och uppvuxen i den lilla skärgårdskommunen Nagu, som senare kom att bli en del av Pargas stad. Även om jag har hunnit bo både på Östra Långgatan och Tegelslagaregatan i Åbo och på College Road i Galway, Irland så har min fasta adress, fram tills nu, förblivit på Parkvägen i Nagu.

Nu är jag på pappret ålänning, om än självfallet utan hembygdsrätt. Känns rätt så märkligt, men också väldigt bra. Jag kommer åtminstone kunna kalla mig mariehamnare fram till årskiftet, något jag absolut inte hade räknat med då jag stövlade in på Nyans redaktion en solig dag i juni. En välförtjänt paus från studierna. Så skönt det skall bli.

Folk har frågat om jag verkligen vet vad det är jag ger mig in på. Och nej, jag har ju inte bott en höst på Åland förut men inte kan det ju vara ”värre” än Nagu en kväll i november? Och vem har sagt att storstaden alltid är bättre?

Här på Åland kommer jag att ha ett jobb jag verkligen trivs med, trevliga kollegor och världens finaste mormor. Jag delar lägenhet med en av mina bästa vänner och bättre än det, med hennes hund Hubbe. Jag hoppas också få tid till att läsa några av böckerna som står i travar bredvid min säng och så vill jag träna på gym och må bra. Här finns trevliga och öppna människor. En del som är mig bekanta och ännu fler som jag hoppas få lära känna.

Åland ligger geografiskt emellan det fantastiska Stockholm, en stad jag vill lära känna bättre och Åbo, en stad som verkligen har sin charm, men är väldigt underskattad. Så inte är Åland så långt borta från omvärlden ändå.

Jag är också glad över att jag nu kommer ha bättre förbindelser till min älskade stuga på Kumlinge. I höst vill jag åka ut dit, för första gången helt ensam. Jag kommer att svära åt min egen dumhet och äcklas av älgflugorna, men det kommer att bli bra.

Jag kommer att ha en fantastisk höst här i Mariehamn, jag känner det på mig.