DELA
© Nya Åland

Hon lade dottern i en klädkorg och sprang

När mormors yngsta dotter var elva dygn gammal bröt kriget ut. Det varade i flera år.
Bakom huset i Lovisa byggde familjen ett rum som skyddade behjälpligt mot splitter. För som min mormor sade: fick du en bomb på dig hjälpte ändå ingenting.
Jag tänker på min mormor ofta. På alla minnen från det gamla Finland som hon delade med sig av. På allt jag aldrig tänkte på att fråga, på allt hon berättade och alla detaljer jag glömt bort.
Men just det här samtalet, om kriget och julgrisen, skrev jag ner för några år sedan.

Kriget bröt ut utan förvarning, berättar hon.
– Det kom inget meddelande, ingen visste något. Plötsligt en dag flög ett plan över oss. Pappa var med i hemvärnet och sade åt oss att springa, ingen fick vara kvar inne i huset. Jag lade babyn i en klädkorg och sprang till en källare. Flygplanen sköt med maskin men skotten for förbi oss.
Det var krigets första dag och en av grannarna, en gammal tant, grät över babyn i potatiskällaren.
– Hon tyckte att det var så hemskt, så hemskt, den där gumman.
Åren som följde var det, enligt mormor, bara ett enda springande till skyddsrummet hela tiden. Under fortsättningskriget fick familjen en son.
– Då hade jag två barn som jag skulle bära med mig när flygplanen flög över oss.
Skyddsrummet var fullt av folk.
– De som inte hade barn tog med sig värdesaker medan vi andra tog med ungarna! Ibland kunde vi knappt slippa fram för det var så fullt med kappsäckar överallt.
Men visst var det hemskt att sitta där, säger hon.

En vår när många män var inkallade gav firman Nordström en varsin griskulting till nejdens familjer.
– Jag hade knappt någon mat åt grisen, bara lite potatisskal. Den var så mager så att det nästan skramlade om den.
Nästa år fick familjen en ny gris. Då hade min morfar förflyttats till luftvärnet i närheten.
– Han fyllde ämbar med ärtsoppa som han kom cyklande med till oss och grisen.
Till jul slaktades djuret. Vid det laget var grisen så tjock att den hade svårt att stå.
Jag frågar henne om hon ofta tänker tillbaka på de där tiderna.
– Nå, ibland kommer det ju upp. Man tänker på alla som blev borta. Vänner som man hade försvann ju den ena efter den andra i kriget. Det värsta var när de aldrig kom tillbaka, så var det ju med med min bror.

Snart är det
allhelgona. Då tänker jag tända ett ljus för mormor och alla de andra som var med den där dagen 1939 då bombplanen flög in över Finland.