DELA
© Nya Åland

Höjer de priserna på Rökka nu?

Den skräck man alltid fyllts av då man kört upp på hyllan! Den skräck som alltjämt paralyserar en när man går under den! Som alltid stillats av föräldrar, av coolare kompisar, av förnumstiga medmänniskor ”meh det är klart den aldrig faller”.
Och så föll den.
Rosellahyllan föll. Litegrann kanske, jag läste inte så noga, men jag tycker att det verkar vara fullt tillräckligt. Där är man, vaggad in i någon sorts lugn av att ”nej det är klart att den aldrig faller” OCH SÅ FALLER DEN.

Vad ska jag tro nu? Vad ska man tro på tro på tro på när tro på när allt är så här?
Fobin för getingar, som alltid fått så många skratt. ”Sitt still bara så sticker den inte!” – jag lovar att de kommer att sticka mig varje gång i fortsättningen. Hur stilla jag än håller mig, stilla som om det var en Tyrannosaurus rex i närheten och den inte fick se mig röra mig (eller tänker jag på fel dinosaurie nu? Alla mina paleontologiska kunskaper kommer från Jurassic Park) så kommer varenda geting att tänka ”hyllan föll”, och kötta in sin gadd i mig.

Hur går det med allt annat man irrationellt varit rädd för, där oron stillats av välmenande, naiva personer?
Att blixten slår ner i en, att någon ska stoppa en mitt i natten och ta allt som var mitt, att Rökka ska höja sina priser igen, att den där ledsna personen ska försvinna fast den sagt att det aldrig blir så, att trådarna i paljettkepsen inte ska hålla och glittret börja regna från den, att ingen av vännerna egentligen gillar en, att man visst fått sitt jobb på grund av något annat än att man var bra, att man ska bli allergisk mot öl, att man ska tvingas ha sin bröllopsfest på Arken, att allt är förgäves och patriarkatet hugget i sten, att all litteratur ska skrivas av enbart Camilla Läckberg, att man ska få cancer, aids och diabetes samma vecka, att ens första älskare glömt bort en, att jordgubbar ska bli giftiga, att man ska bli gråhårig lika fort som föräldrarna, att allt är förgäves och kapitalismen huggen i sten, att någon ska sno ens fiol, att man aldrig blir smartare, att det här är så bra det blir, att alla spindlar är ute efter en, att något ska bita en medan man simmar, att jämlika löner aldrig någonsin uppnås, att man luktar illa, att man en gång inte ska stå emot impulsen utan kasta sig från en färja, att ett zombievirus ska komma, att man ska bli blind och döv och lam och dum och aldrig helna och förbli ensam. Hur kunde de så säkert säga att det här aldrig händer? Hur understod de sig att trösta utan att veta?

Nå, för att vara rättvis, så visste de ju inte då att hyllan skulle falla. Det är en ny världsordning nu.