DELA
© Nya Åland

Historien om Omar

Omar ”Natural” Marcus bor i Helsingfors. Han syns ofta ute i stadsbilden i sitt helskägg och sina rastaflätor, klädd i en röd mössa med tofs, halsduk och Stålmannendräkt.
Han spänner upp sin lina lite överallt och så går han på den, ganska högt ovanför marken.
Det gör han för att han vill sprida glädje. Han är akrobat och före detta cirkusartist från Guyana.
Han flyttade till Helsingfors för kärleks skull. Som så många gör i dagens globala tillvaro.
Men det finns de som ogillar Omar Marcus. De ogillar honom så mycket att de gör sitt bästa för att knuffa ner honom från hans lina.

Flera
gånger har en kille i rullstol försökt knuffa ner honom. Killen har en metallkrok på sin amputerade arm och risken att Omar blir skadad är stor. Det händer hela tiden att folk försöker knuffa ner honom.
I fredags berättade Hufvudstadsbladet historien om Omar och om den gången för drygt ett år sedan när han blev nerknuffad från linan av en grupp ungdomar och föll handlöst ner i gatan. Han skadade nacken, ryggen och huvudet så svårt att han först nu kan använda sina händer igen, händerna som varit bortdomnade på grund av nackskadan. Ryggskadan är kronisk.
Ungdomarna dömdes. Han fick 650 euro i ersättning.
Ändå fortsätter han med sin gatukonst. Han vill sprida glädje.

Omar
har rest över hela jorden som akrobat och cirkusartist. Ingen annanstans har folk medvetet försökt knuffa ner honom.
Bara i Finland och jag undrar vad det är som har hänt, vad det är som gör att en del människor anser att de har rätt att skada någon bara för att han eller hon inte ser ut eller uppför sig som en finne.
Jag vill inte vara en del av det landet. Och jo, jag vet att de allra flesta inte är sådana. Jag vet att det är bara en bråkdel av befolkningen.
Ändå lägger nästan en femtedel av Finlands röstberättigade invånare, långt över en halv miljon, sin röst på främlingsfientliga Sannfinländarna. Mot den bakgrunden är attackerna mot Omar inte oväntade.
Det är så sorgligt. Det enda hoppfulla är den storm på sociala medier som angreppet på Omar ledde till.
Och jag vet. Man får aldrig sluta hoppas. Även om det är svårt ibland.

Jag
har funderat också på en annan sak. I flera år har jag gått förbi tiggarna utanför matbutiken utan att låtsas se dem fast de i själva verket har naglat sig fast på min näthinna varje gång.
Jag har hört alla argument emot att ge dem pengar. Men mitt hjärta vägrar lyssna. Det säger: du har råd, du kanske hjälper någon om än pyttelite, men det viktigaste är att du ser en medmänniska i ögonen.
Det kunde ha varit du. Det kunde ha varit dina barn som fötts under en olycklig stjärna. Medmänsklighet kan aldrig vara fel.

Annika Orre