DELA

Himmelriket

Det finns en plats i Bryssel som jag aldrig missar att besöka. Metropole. Senast jag skrev om detta himmelrike bland caféer åtföljdes spalten av ett foto på tårtbiten. Den här gången finns det ingen bild.

Det var sol och vackert och jag promenerade på stan, hade tänkt mig några färska bilder på EU-kolosserna, som växer upp i den takt man hinner riva det lilla som finns kvar av gammal bebyggelse söder om centrumringen. Precis när jag hade siktat in mig på raden av stjärnprydda flaggstänger utanför kommissionen blev det mörkt. Batteriet hade lakats ur. Inga bilder.
Bryssel är en stad, alltså finns det butiker som sysslar med kameror. Trodde jag. Inte i EU-kvarteren, inte som jag lyckades få syn på. Däremot dök det upp en exklusiv vinbutik, där jag köpte en flaska rött som maken och jag kunde smutta på före middagen ute på stan.
Följande morron bar det av till centrum. Ett varv runt de innersta kvarteren avslöjade inget som hade med kameror att göra. Däremot kunde jag ha gått in på en restaurang ungefär var tionde meter. Sen gammalt visste jag var turistinformationen höll till, så jag gick dit.
– Tre gathörn fram, sedan till höger. Där finns på vänstra sidan en fotoshop, förklarade en vänlig dam.
Damen i fotoshopen var inte lika vänlig. Hon tittade uttryckslöst på mig och vände sen bort blicken. Jag förstod att hon tyckte att jag skulle sluta besvära henne, så jag gick.

Anspach. Boulevard Anspach, där finns allt. Och vid det laget var jag väldigt nära, så dit gick jag. Promenerade längs gatan en liten bit och visst, där på andra sidan stod det någonting i stil med kodak.
Jag förklarade mitt problem, en vänlig ung man plockade ut batteriet ur kameran, placerade det i en mätare av något slag och förklarade att batteriet var det inget fel på annat än att det var tomt. Det behövde laddas.
– Kan ni göra det här?
– Visst. Kom tillbaka om en eller två timmar, sade killen.

Det var då jag gick till Metropol, som låg två kvarter bort. Uppenbarligen syntes det på mig att jag var glad över nånting, för när jag beställde mitt kaffe tittade kyparen finurligt på mig och frågade om jag ville ha Irish coffee. Klockan 11.15 på förmiddagen!
Det blev en stor bit god äppeltårta istället.
Efter en promenad genom ett varuhus var jag tillbaka i fotoaffären. Killen kände igen mig, plockade fram batteriet, satte det i kameran och konstaterade att det fungerade.
– Som ny, sade han.
– Och det kostar?
– Det är naturligtvis gratis, sade han med stort eftertryck.
Först Metropole och så detta. Hur bra kan man ha det!