DELA

Hembygdsrätt och borrelia

Jag flyttade till Åland för tio år sedan. För sex år sedan köpte jag hus och för fem år sedan fick jag hembygdsrätt.
Men det är inte förrän i år, närmare bestämt i slutet av september i år, som jag blev en riktig ålänning.

Myggor älskar mig. Däremot verkar inte fästingarna attraheras av mitt blod. Jag brukar gå fästingfri sommar efter sommar, och om någon tankesvag fästing förirrar sig på min kropp känner jag den och kan plocka bort den direkt, innan den bitit sig fast.
Så icke i år.
I mitten av september sprang jag i en skog i Jomala. Det skulle jag inte ha gjort.
Kvällen efter löpturen knep jag bort en fästing från mitt vänstra knäveck.
Sen tänkte jag inte mer på det.

Några dagar senare såg jag att fästingen lämnat en röd fläck i mitt knäveck. Men fästingbett blir väl alltid lite röda, särskilt på min kropp som är osedvanligt vit? Och drog man lite i bettet var det inte alls särskilt rött, och dessutom kliade det inte. Så det kan väl ändå inte vara … tänkte jag.
Någon vecka senare såg bettet ut som en ring. En ganska oansenlig ring, men ändock: en ring.
Och är det något man lär sig på Åland, är det att röda ringar efter fästingbett inte bådar gott.

Ringen växte och växte, den blev allt svårare att bortförklara. Efter några veckor insåg jag mig besegrad och uppsökte läkarvård. Läkaren kastade en blick på mitt knäveck och skrev ut en tvåveckors antibiotikakur.
– Jag har borrelia, sa jag till apotekaren då jag tog ut hästkuren.
Jag ville på något sätt manifestera detta oerhörda genom att berätta åt alla och envar. Jag skulle inte äta antibiotika för någon liten halsfluss. Det var allvar, rentav identitetsskapande.
– Precis som alla andra, sa apotekaren.

Låt oss stanna en stund inför osannolikheten: en fästing på en sommar.
Borrelia.

Jag lär ska ha haft tur. Att få borrelia och inte få andra besvär än en röd ring, är lycka i olyckan.
Ålänningens militärhistorier är borreliaberättelser: man har berättat för mig om ringar som sträckt sig från hälen till axlarna, om muskler som förtvinat, värk som tagit över, om armar som amputerats, blod som sprutat … den är inte att leka med, borrelian.
En lite lustig sak är att flera personer som jag berättat för, har tagit ett impulsivt steg bakåt, bort från smittohärden så att säga. Som om fästingen skulle sitta på min axel och när som helst kunna ta ett skutt över till nästa värddjur.
Kanske är det så? Vad vet egentligen jag om fästingar? Jag har ju bara haft en.

Nu är jag alltså en riktig ålänning. Jag har både hembygdsrätt och borrelia.
Och det första jag gjorde som riktigt ålänning, var att känna en stark längtan efter att noga läsa skattetoppen.

Karin Erlandsson