DELA
© Nya Åland

Hellre än den första kyssen

Jag såg den där filmen som cirklar runt på sociala medier, där människor som inte känner varann kysser varann för första gången. De är alla vackra och relativt unga. Modellsnygga.
Det är gulligt förstås, hur de står och är osäkra och inte vet var de ska sätta händerna och sen möts i den där kyssen som för en del blir passionerad, för andra bara en puss. Man påminns om hur den kan smaka, den där första kyssen när man möter en okänd mun, okända andetag, hur intimt och spännande det är.

En Facebook-vän beskriver det som att stå vid randen av ett stup och vara rädd att man ska hoppa. Att man ibland vill gå fram till någon på bussen och låta sina läppar nudda vid en annan.
Den möjligheten.

Å andra sidan, det gör man ju inte. Och man är ganska nöjd med det man har. Den första kyssen, DEN första kyssen ligger i en särskild ask i minnet, med sidenband omkring. Efter den, alla kyssar som varit under 30 år. De passionerade, de kamratliga. De snälla. De förlåtande, de ilskna.
De lättade. De tröstande. Den man fick när ett barn hade fötts, fylld av förundran och ren skräck.
Jag har bara kysst samma karl de senaste 30 åren.

Jag vet inte om ni suckar nu, eller himlar med ögonen. Kanske är det fånigt att påminna sig själv och andra om den oerhörda tidsrymd som finns mellan april 1984 och 2014, och alla man kunde ha kysst under den tiden om man hade velat.
Min djupaste känsla är tacksamhet. Det som är bekant vill jag fortfarande ha. Det jag har är tillräckligt.

Jag kan se den där människan vars rynkor djupnat framför mina ögon, och fortfarande känna triumfen över att han är min. Med honom behöver jag inte vara rädd. Jag duger bra.
När man är medelålders är man lite patetisk. Man är ännu inte gammal och vis. Det var länge sedan man var ung och lovande, och om man har tur har man haft samma partner under en lång tid och tycker att romantik är överskattat.
Hit med en skål chips och en flaska vin och en filt på fredag, så är man nöjd.

Javisst, säger jag. Ge mig det, och sinnesfrid, och trygghet och en stilla glöd som inte behöver göra sig till med flörtiga blickar.
Den första kärleken, den första kyssen, den första gången man håller någons hand i sin. Det är underbart.
Ännu bättre när man kan trycka sitt ansikte mot en nacke i förbifarten, och det ryms år av kärlek i den beröringen.

Nina Fellman