DELA

Hello sailor!

Att vara sjömanshustru måste vara the shit. Inget vardagligt gnäll och tjafs, en massa egen tid och lyxen att få längta efter sin respektive ibland, istället för att tillbringa varje kväll ihop i tevesoffan bara för att upptäcka att den där ”sista” chipspåsen fick en att gå upp sju kilo i vikt.
Det måste ju vara ett ultimat sätt att hålla liv i relationen genom att skicka iväg karln på sjön ett tag och passa på att måda i sig godis, gå omkring i trasiga mjukisbyxor, låta bli att diska på några dagar, lyssna på låtarna man skäms lite för att man letar upp på Spotify och annat sån därnt som man kanske inte vill att mannen i ens liv ska vara så himla medveten om alla gånger. Och framför allt: passa på att ha lite kul, hänga med vänner och tillbringa hela nätterna med Jens Lapidus. (I bokform, menar jag.)

Problemet med att snärja en sjöman är ju att man måste vara en sån där cooling som vet vilka tampar man ska dra i på en segelbåt, hur man bäst springer omkring på däck i högklackat och varför det är en dödssynd att säga: ”längst fram i båten till vänster.” Men det finns ju undantag.
Mina föräldrar träffades på Arken för evigheter sen (nån gång i mitten av 70-talet alltså). Mamma berättade glatt för pappa om sina, nej förlåt, mormors öden och äventyr på Ålands hav. Pappa lyssnade snällt medan mamma entusiastiskt beskrev hur mormor minsann klarade av att äta smörgåsbord i 25 sekundmeter, medan kompisarna skruvade på sig i bakgrunden.
Först efteråt fick hon reda på att han varit på sjön sedan han var 16 år. (Om skämskudden hade varit uppfunnen då hade nog mamma velat ha en sån, men uppenbarligen slutade historien lyckligt i alla fall.)

Ett annat problem med att som kvinna trassla in sig i en sjömans nät är ju det faktum att han är borta hela tiden. Det är ju inte så kul att vara ensam när man låser sig ute, lyckas tövla bort mobilen eller att alltid inleda sina svar på festinbjudningar med: ”Nej, det blir bara jag. Han jobbar.”
Tänk då hur jobbigt det måste ha varit förr i tiden när det liksom inte handlade om vecka-vecka, utan snarare flera år ute på sjön. I så gott som varenda en av sjömanskistorna ombord på Pommern ligger det gulnade fotografier, vilket indikerar att åtminstone några i besättningen måste ha haft hyfsat seriösa relationer där hemma. Men de kunde ju inte direkt messa ”Hej gulle, va görs?” stup i kvarten.

Jag tror inte ens att mina föräldrar höll på och larvade sig särskilt mycket i telefonen när de precis blivit ihop, trots att de dejtade i en tidsålder då det faktiskt var möjligt att få tag i varann. Och i dagens läge lägger ju folk till en på Facebook så fort man har stigit upp och gått från dejten i princip. Har jag hört.
Så, att vara eller inte vara sjömanshustru, liksom. Man kanske skulle ställa sig lite nonchalant utanför Navigationsskolan och kolla läget?

LINNEA FRIMAN