DELA
© Nya Åland

Hela världen vid skrivbordet

Ibland händer det att man kommer droppande ur duschen med en bara hopkrympt handduk runt sig. Bara familjen är hemma, så det gör ingenting, tills man närmar sig dottern vid datorn.
– Herreguuud mamma. Gå bort! Du är piiinsam, gastar hon, och från datorn hörs ett medkännande fnitter.

Skype. Webbkamera. Min nytvättade lekamen till beskådande hos okänt antal fnittertippor över stan.
Ibland kan varken jag eller mannen motstå frestelsen att sjåpa oss lite för kameran. En gång framfördes en dockteater med liten nalle, en gång en liten dans. Det är alltid piiiinsamt, och det fnittras alltid.

Formen för denna samvaro är given. Man sitter vid datorn och kommunicerar, lyssnar på musik och spelar spel och tittar på kändisar och vad det nu kan vara. Såvitt jag kan utröna sägs det inte så mycket. Det är en form av otvunget småprat som tillåter att man plötsligt försvinner eller blir distraherad av annat, långt ifrån det funktionella i ett telefonsamtal eller e-post.

Chattar, Skype eller vad det nu kan vara, är inte funktion med ett syfte, inte målmedveten ansträngning eller ens nätverkande. Det är cyberrymdens (detta är ett ord som börjar kännas pinsamt retro, men vad heter det i stället?) motsvarighet till att sitta med sin flock runt lägerelden och plocka loppor ur varandras pälsar.
Man bara hänger, och gör annat samtidigt, men om man skulle komma på något så kan man säga det. Ofta händer det att riktigt fysisk samvaro också sker vid datorn, där det sitter 2-3 tippor och pratar med ytterligare några på en annan plats, vid en annan dator.

Är detta bra eller dåligt? Jag har inte funderat på det så mycket, konstaterar bara att det är. Förmodligen har det funnits många föräldrar som suckat över döttrar som suttit i telefonen i timmar och pratat strunt med vänner de träffade precis just.
Så. Nu funderar jag över att bygga upp ett nätverk för föräldrar till döttrar som fnittrar med varann över datorn. Tillsammans kan vi göra livet så mycket mer pinsamt för våra nästan-tonårsdöttrar.
Tänk till exempel om vi skulle tränga oss på en session och kräva mänskliga rättigheter för töntiga föräldrar. Hur ägda skulle ni inte vara då, tippor?

NINA FELLMAN