DELA

Hej, kalops!

Min eminenta kollega Karin Erlandsson skrev för några dagar sedan ett reportage om att månadshandla och på så sätt både spara pengar och tid på att slippa panikhandla varje dag på väg hem från jobbet. När jag läste texten insåg jag plötsligt och brutalt hur totalt inkompetent jag är på detta. Att planera, handla och laga mat alltså.

Eller, jag älskar att handla mat. Fast inte efter en budget. När jag handlar mat existerar inga prislappar.

Jag ser mig själv som en hyfsat ekonomiskt lagd person. Men när det gäller mat kan jag gå helt bananas. En gång köpte jag ostar för 60 euro som jag åt framför ett gammalt avsnitt av ”The real housewives of Beverly Hills” och jag shoppar hellre i delikatessen i mataffären än valfri modebutik. Mat är liksom mitt frikort. Så länge det handlar om varor som faktiskt förbrukas (äts upp), så känns det inte så farligt i det ekonomiska samvetet.

Det tar ungefär tre månader för mig att bestämma mig för vilken vinterjacka jag ska köpa, men en ekologisk oxfilé dunsar ner i botten av matkorgen utan eftertanke. Jag vet att jag har ett problem. Det jag inte vet är hur detta destruktiva betende har kommit till, men jag antar att det har något med sociala strukturer att göra. Kombinerat med dålig karaktär.

Det anses nämligen mer okej att handla mat för dyra pengar (helst också ekologiskt och närproducerat) än kläder och skor för hundratals euro. Mat har blivit en statussymbol och något som vi bildsätter våra lyckade liv med. Det räcker med att kolla Instagram för att bli knockad av bilder av skaldjursplatåer, råbiffar och chokladfondanter.

För det är inte vardagskalopsen som får plats i det sociala medieflödet om man säger så. Nej, det är halstrade pilgrimsmusslor, 200-gramsburgare med briochebröd och tryffelmajonnäs, gratinerad hummer, kalvfilé och svindyrt amaronevin anno 2006. Sedan följer naturligtvis tillhörande träningsbilder som vederbörande känner sig tvungen att lägga upp några timmar efter att kråset har smörjts.

När kalorikontot har fyllts är plånboken tom. Nytt ordspråk ala Karlsson.

Så nu får det vara slut med detta slöseri. Nu gör jag revolution mot mig själv. Hejdå franska ostar! Hej, vardagskalops!