DELA
© Nya Åland

Havets nya hjältar

Hon är helt lealös i sin röda klänning. Uppkäftig och tjatig på självgod stockholmska. Vet inte det minsta hut.
Hon har just blivit upplockad i nattklubben och förd till sin hytt av fartygsvärden Anita på kryssningsfartyget Cinderella. ”Hon är så berusad att hon inte kan ta vara på sig”. Heter det.
– Sätt dig på sängen, säger Anita, lugnt och stadigt, säkert 20 gånger på raken.
– Men jag har inte gjort nåt, sluddrar tjejen på, så där 25 gånger på raken.

Åh, kan inte nån bara täppa till truten på henne. Tänker Inga Heller där framför datorn. Hon har sökt upp såpan Färjan på kanal 5 och ser allt på dataskärmen.
Färjan har blivit ganska utskällt. Men Inga Heller tycker det är mycket intressant, kanske allra mest för dem som är ihop med en sjöfarare och inte riktigt har koll på vad som faktiskt händer ombord.

Efter två program på raken är man redan totalt trött på skrålande och bångstyriga människor som tror de supit sig snygga och smarta. Nu börjar hon verkligen förstå hur utmattad man måste vara efter att ha vistats i denna kakofoni av mänskliga begär och brister – och förnedring – natt efter natt.

Men Anita har världens tålamod. Hennes plan är antagligen den att bara tjejen sätter sig på sängen kommer huvudet snart att falla mot kudden och så kommer John Blund på studs.
Anita behåller lugnet i alla lägen. Hon är en av havets nya hjältar, en dam utrustad med batong och handbojor, men mest av allt en ängels tålamod och ord ord ord.
Vaktmännen får med åren en unik gemenskap när de båda funkar ihop. De kan under sin livstid ha tillbringat betydligt fler timmar med arbetskompisen än med frugan där hemma.

Från Onedinlinjen över Rederiet så är det nu dags för Färjan.
Arbetande människor på havet. Det är en ren fröjd att se barmästaren, diskplockerskan och vaktmannen göra sig i ordning för arbetet och sedan få följa dem en kväll, en månskenskväll, när stöket väntas nå rejäla höjder.
Att dessutom få skåda skepparen Jan-Tore Thörnroos i vit sommaruniform spanande ut mot kajen från sin tysta brygga, det blir som en extra bonus det.

Ett par timmar får vi följa något så ovanligt som arbetande människor som inte alls bara styrs av att de vill ha ut sin lön.
Det märks att de har ett genuint människointresse som gör det möjligt för dem att uthärda den tuffa miljön natt efter natt ombord. De drivs av en lust att göra nytta. Det syns.
Rätt man och rätt kvinna på rätt plats är en njutning att se.

Värdegemenskap – ett ord att må bra av. Värdegemenskap finns bland dem som arbetar på havet. Visst är det okej att festa och dricka. Men, men, så där lagom. Man får inte visa snoppen i restaurangen. Annars får man göra vad man vill.

KIKI ALBERIUS-FORSMAN