DELA
© Nya Åland

Hästar är som bomull för själen

Gröt är som bomull för magen, brukar min pappa säga. I helgen återupptäckte jag det som är bomull för själen, åtminstone min själ. I lördags fick jag, efter ungefär tio års uppehåll, sitta på en hästrygg igen.

Jag var en
typisk hästtjej när jag var yngre. Tillbringade ändlösa vardagskvällar på Sleipner där jag ömsint borstade min sköthäst Elans mörkbruna päls, putsade hans sadel tills den glittrade och åt bullar i kaféet. Cyklade dit under regniga lördagsförmiddagar längs leriga grusvägar. Längtade ihjäl mig efter att få burra in ansiktet i den tjocka pälsen, känna en ivrig hästmun som letade knäckebröd och andra godbitar i mina händer och fickor.
Övade otaliga timmar i ridhuset på skänkelvikning, galoppombyten och tempoväxlingar med inte alltid helt samarbetsvilliga – men alltid väldigt gulliga – ridskolehästar. Prenumererade på Min Häst, klippte ur alla hästbilder i alla tidningar jag kom över, tapetserade flickrummets samtliga väggar med gulliga shetlandsponnyer, kraftiga Ardennerhästar och stiliga halvblod.
Pluggade mera på hästens anatomi till teorilektionerna än på bråktalen till matteprovet.

Men så
avtog intresset med åldern, som det så ofta gör. Annat fångade min uppmärksamhet, blev mera intressant. Jag slutade cykla till stallet regniga lördagsförmiddagar, slutade fylla i ryktschemat med millimeterprecision, slutade skriva Elans namn i små hjärtan i skolboken.
Det kändes allt motigare att ta sig till veckans ridlektion och hästens anatomi började falla ur minnet. De senaste tio åren har jag bara suttit på en hästrygg någon enstaka gång. Tyvärr.

På senare
år har suget efter stallet och hästarna kommit tillbaka. Burret i pälsen, skänkelvikningarna, regniga lördagsförmiddagar i stallet. Jag saknar det. Och så plötsligt händer det. I lördags fick jag träffa en islandshäst med fluffig, vacker man, en vänlig hästmun som letade knäckebröd i min hand och som tålmodigt travade runt med mig i ridhuset.
Jag fick rykta och kratsa hovar och sadla. Jag fick spänna sadelgjord och dela ut morotsbitar och leda till och från hagen. Framförallt fick jag rida längs leriga grusvägar i Tranvik, känna höstluften i lungorna och det taktfasta travandet från stabila hästhovar mot marken. Så här tre dagar efteråt har jag träningsvärk i de mest otänkbara muskler och går som en hjulbent cowboy. Men för själen var det, just det, bomull.
Tack Paula och tack Senjor med den fluffiga manen.

Minna Wallén