DELA
© Nya Åland

Här vilar en annan

Bor man i Klintskogen så får man inte säga nej till att skogen ger plats för en gravgård, för då är man korrumperad eller nånting.
Om man känner någon som bor i närheten av Möckelöbrinken i Mariehamn så får man inte säga att lagen är lika för alla, för då går man emot Rockoff och stryker miljonärerna medhårs.
Och så vidare.
Klintskogen har jag inte lagt mig i, varken bokstavligt (vill inte) eller bildlikt. Och om jag har skrivit något om Mariepark så har folk säkert glömt. Men varför i hela fridens dar får folk inte tycka till om saker som de känner till?
Jag har i tiden klart och tydligt gått emot att Parkgatan öppnas för genomfartstrafik. Gissa var jag bodde då. På Parkgatan. Och jag tycker fortfarande att det var en mycket förnuftig och välmotiverad åsikt. Så varför kan inte de som bor på Möckelöbrinken respektive Klinten också ha rätt?

Det heter att man inte får tala illa om de döda. Det är logiskt, för de döda kan knappast göra något som det går att tala illa om. Det är de levande som tar liken som tillhygge och det är inte vackert gjort.
Vem har sagt att de döda nödvändigtvis vill ligga i Klintskogen? Varför kan inte Mariehamn som andra välordnade platser ha sin begravningsplats vid kyrkan? Finns inte rum, kantänka, för där skall bilarna fram.
Så bilar är viktigare än döda människor, som i sin tur är viktigare än levande människor.
Som ni märker kan man få till det om man vill. Och i det här fallet vill jag. Det är medan vi lever som vi – en del av oss – anser att vi är värda den vackraste platsen på jorden när vi väl är döda. Men fråga någon som har dött och ni skall märka att den döda inte ens bevärdigar er med ett svar. Så ointressant är frågan när man väl kommit dit.
Om någon har en annan erfarenhet så skall jag med största intresse ta del av den.
För egen del har jag, så hedning jag är, siktat in mig på Präst(!)ö. Där skall finnas rum för alla, oberoende av språk, hudfärg, religion, sexuell läggning, politisk åsikt, funktionshinder, kön och ögonfärg. Tänk att en gång få vistas i en miljö där alla tolererar alla.
Vackert är där dessutom. Där ligger Klintskogen i lä.

Men rent principiellt sörjer jag över att den gamla kulturen på begravningsplatserna har gått i graven, den också. Nu är alla stenar likadana, i trista rader, med namn och datum. På sin höjd en liten ängel i något hörn.
Annat var det förr med pampiga familjegravar och små anspråkslösa järnkors sida vid sida. Och det var rusthållare och bondsöner och ”hans kära maka” som vilade där. Då såg man att det verkligen var skillnad på folk och folk.
Nu syns den ingenstans, skillnaden, inte på gravstenarna åtminstone. Men borta?