DELA
© Nya Åland

Han är 15 äpplen hög

Han springer upp mot förskolan i regnet. På hans krok hänger en plastpåse med blöta kläder. Han tycker om vatten. Han bär en röd regnhatt och blå regnjacka som är lite för kort i ärmarna. Han har randiga stövlar och fötterna trummar envist mot marken där han springer. Han är runt 15 äpplen hög och han är min.
Om dagarna jobbar jag så snabbt jag bara kan för att få lite tid med honom innan han somnar. Timmarna då jag kommer hem från jobbet är heliga. Då leker vi, då läser vi bok. Favoriten handlar om dinosaurier. Sida upp och sida ner med urtidsdjur. Vad är det där, säger han och pekar på en illgrön klump med vassa tänder. En dinosaurie, säger jag. Rrrroah, säger sonen, ty så säger dinosaurier i vårt hem. Vår konversation upprepar sig. Sida upp och sida ned. Dinosaurie efter dinosaurie.
Det händer att en av de vuxna i familjen somnar i lektältet på eftermiddagen. Med filten över sig och med ett kramdjur under ena armen. Det händer också att en annan vuxen då tar fram kameran för att föreviga ett par ben som sticker ut genom tältöppningen. Bilden är tänkt att pryda det där fotoalbumet som hela tiden skjuts på framtiden.

Fredagarna är bäst för då kan jag berätta för sonen att nu ska vi vara tillsammans hela helgen. Nu ska vi äta frukost, lunch, middag tillsammans. Leka på gården. Nu är det jag som ska trösta dig när du slår ditt knä.
Jag märker att han lär sig nya saker varje dag. Nya ord. Han pratar om någon som heter Kia. Jag vet inte vem det är. Men jag vet vad de andra barnen på dagis heter. Det lärde jag mig när jag var med under inskolningen. Jag vet att de sitter i en ring på golvet på mornarna och sjunger sånger. Att de läser sagor och leker med bilar, klär ut sig i prinsesskläder och har fruktstund. Jag vet att han har det bra.

Vi har varit på vårt första föräldramöte. Jag känner igen flera av de andra föräldrarna. Några har jag intervjuat. Nu sitter vi strumpfota på barnens höga stolar. Era barn för mer liv än vad ni gör, säger förskolans chef medan vi väntar på att mötet ska börja. Vi får höra om vad barnen gör om dagarna. Det händer att de går ut i skogen, leker i lövhögar, övar på olika färger. Disko har de ibland. Massagestunden är populär. Jag tänker att det borde vi införa på jobbet: massagestund och fredagsdisko.
Jag står vid dagisets staket och tittar på min son. Jag har kompat ut en timme för att kunna hämta honom tidigare. Han har sand runt munnen och han skrattar. Han är femton äpplen hög och han är min.
På hans krok hänger en plastpåse med blöta kläder. Han tycker om vatten.

Annika Kullman