Gympaläraren
Många tisdagskvällar har jag suttit som klistrad framför teverutan när en av de absolut bästa serierna någonsin har sänts. Förra veckan sändes det sista avsnittet och mina tårar rann.
Jaha, kan ni inte gissa vilken serie det handlar om? Lite otippat är det kanske. För är man inte ganska knäpp om man lipar när Gympaläraren är slut?
Gympaläraren handlar om vad en ensam människa (okej, i det här fallet med ett helt teveproduktionsteam i ryggen) kan åstadkomma med entusiasm, närvaro, empati och en hel massa verktyg och nycklar till barn och ungdomars inre i boxen.
Eldsjälen Kalle, Kalle Zackari Wahlström, är en naturbegåvning framför kameran. Eldsjälen som fick en hel skola att lyfta på bara en termin.
Hans utgångspunkt var att barn och unga i Sverige rör sig alldeles för lite. Så han åkte tillbaka till sin egen högstadieskola med ett enda uppdrag: att under en termin ändra på det.
Han mötte elever som håglösa satt och surfade på sina skolplattor på rasterna och lika håglösa lärare som häckade i lärarrummet. Rektorn och skolans egen gympalärare var glada över att teveteamet drog in eftersom de ville se en förändring.
Efter en trög start med elever som vägrade delta i gympan började han bena ut orsakerna. Snabbt ringade han in några av problemen: de elever som var med på gympan tog inte ut sig för att inte bli så svettiga att de måste duscha eftersom duscharna var fel konstruerade och tjejer vägrade vara med för att killarna tyckte att de var för dåliga i lagidrotterna. De som skolkade tyckte att gympalektionerna var tråkiga och inte gav dem något.
Alltså ungefär så som det kan se ut i typ vilken högstadieskola som helst var som helst. Skillnaden var att här hade eleverna Kalle som inte gav sig förrän han hade ordnat rastaktiviteter som fick eleverna att lämna surfplattorna, fritidsträning som blev mäkta populär, prova på-aktiviteter och inspirationsdagar. Till och med skolgården blev ombyggd av bara farten.
Framför allt visade Kalle med ord och massor av kramar hur mycket han uppskattade framstegen hos varje inskild individ och därför grät hela skolan, även lärarna och skolpersonalen, den dagen hans mission var över.
Och därför grät också jag. För att varje elev så innerligt behöver någon som ser, förstår, kämpar och förändrar.
