DELA
© Nya Åland

Grundkurs 1A

Får ni som skriver i tidningen många presenter?

– Nej. Vi ska som journalister inte ta emot presenter. Det är så här: Om man får korv från en affär så skriver man bara trevliga saker om den affären sen. Man blir liksom onödigt snäll.

Men en påse lösgodis då?

– Nej. Det är samma sak. Vi vill inte ha några medvetna eller omedvetna bindningar.

Men om någon vill bjuda på lunch då?

– Nja. Vi brukar säga att gränsen går vid kaffe och bulle.

Men det står ju massor i tidningen om affärer som vill sälja grejer.

– Det är ju annonser. Alla måste kunna skilja på annonser och redaktionell text. Vi journalister har som uppdrag att skriva om verkligheten. Annonsörerna vill sälja.

Hur ser man skillnaden?

– Det blir svårare och svårare. Men det är viktigt att man tydligt ser vem som är avsändaren. Man får ibland leta efter en pytteliten rad där det står ”annons”.

Men ibland skriver ni ju om affärer utan att det är annonser?

– Japp. Det är när det är något nytt, en affär som flyttar eller börjar med något nytt. Om en möbeljätte börjar bygga i Ingby, så nog är det en nyhet för läsarna.

Det finns alltså olika texter i tidningen?

– Visst. På nyhetsplats är journalisternas uppdrag att skriva så att läsarna kan förstå sin verklighet. Där eftersträvas sanningen. Men i ledaren kan man analysera och ha en åsikt om något. I ett kåseri eller krönika tycker journalisterna också till, om stort och smått.

Så där kan du skriva att korven är god och affären är bra.

– Men jag tog inte emot korven. Hela vitsen med journalister är att man måste kunna lita på oss. Det vi eftersträvar är trovärdighet.

Men varför vill annonsörer att deras text ska se ut som artiklar?

– Bra fråga! De vill komma åt trovärdighet. De vill att det ska se ut som en journalist skrivit texten för då tror läsarna att det är sant. Minns att de vill sälja nåt!

Och journalisterna skildrar verkligheten.

– Just så!