Grottmannen säger ja till proffsboxning
I veckan som gick rasade debatten om huruvida proffsboxning ska tillåtas i Mariehamn. Sedan 2005 har stadens politiker sagt nej till att tillåta att en gala ska få arrangeras i kommunen, men det vill nu moderaten Tony Salminen tillåta, inte minst med tanke på Robert Hellenius framgångar.
Själv har jag funderat mycket på detta. Jag och kollega Fellman diskuterade om jag borde skriva en ledare i ämnet till dagens tidning. För och emot, våld mot rättigheter och friheter – ni känner argumenten.
Liksom många andra debatter togs också denna över av känslor i högre utsträckning än sakliga och faktagrundade argument. Båda sidor har dem, förvisso. Det är rätt att sporten går ut på att slå motståndaren på käften, liksom flera andra kampsporter, men mycket få andra. Rätt är också att hjärnskador är en vanligt förekommande följd av en boxningskarriär.
Det är också rätt att alla inblandade gör det av egen fri vilja, att kontrollen (normalt) är stor för att förhindra att boxare utsätts för onödigt stora risker. Skador och våld förekommer i andra sporter, som till exempel hockey, det argumentet är också rätt.
När vi satt på redaktionen och diskuterade en eventuell ledare rann alla dessa argument och fler genom mitt huvud. Men inget känns tillräckligt bra för att jag ska kunna ta ställning för eller emot proffsboxning.
Det landar helt enkelt i en känsla.
Jag tycker om att se på kampsport. Hellre det ännu våldsammare Mixed Martial Arts (MMA) än boxning som jag tycker tappat charmen med alla uppdelningar av bälten och mängden världsmästartitlar som kommit de senaste 20 åren.
Men gör jag det för rätten att arrangera en gala? Nej. Gör jag det för att andra sporter också är våldsamma? Nej. De gånger jag avstår att titta, gör jag det för att det är omoraliskt att indirekt betala (genom tv-licens eller kanalavgift) till en våldsbejakande idrott? Nej.
I grund och botten handlar det om grottmänniskan i mig. Jag tycker det är spännande att se två tränade personer göra upp om vem som är starkast. Jag har inget annat, eller bättre argument.
Det är lika spännande att se på när Alexander Gustafsson och Jon Jones utmanar varandra med alla sina krafter och allt sitt kunnande i UFC-oktagonen, som när Manchester United visar sig vara starkare än Liverpool på fotbollsplanen eller när Ronnie O’Sullivan gör saker med en kö och några bollar vid snookerbordet som för mig som lekman är ofattbara.
Så , för mig funkar det med proffsboxning i Mariehamn, men något vältaligt, faktagrundat debattinlägg blir det inte. I stället sätter jag mig på läktaren med knölpåken och grottmansgrymtar lite.
