DELA
© Nya Åland

Greetings from Birchhill

Vågar man komma tillbaka nu? Jag menar, har det mesta blåst över?
Under min frivilliga exil i österled, Björkås heter platsen, har messarna haft roligt värre. Men herregud, vad gör man inte för att hålla folk på gott humör.
Däremot lägger jag in en bestämd protest mot Gamlans påstående att Nyan inte kan stava till den beachvolley, som vi var så mycket bättre på att berätta om än grannbladet. Även om jag då och då har känt ansvaret vila tungt på mina axlar så inbillar jag mig inte att jag är hela tidningen. Drygt halva räcker bra för min del.

Livet är ingen dans på rosor, kära vänner. När jag efter en veckas frånvaro från jobbet och nio från min egen plats i östra gaveln skulle starta datorn i går morse så kom jag inte ihåg mitt användarnamn. Eller lösenordet. Eller båda.
Jag försökte med alla tänkbara kombinationer, men nej.
De tänkbara användarnamnen var tre. De tänkbara lösenorden likaså tre.
Men hur jag än försökte så var det stopp. Tills jag frågade vår Data-Danne, som visste användarnamnet. Och trots att jag hade försökt med det flera gånger redan och trots att jag hade kombinerat det med rätt lösenord redan tidigare så gick datorn nu med på kombinationen.
Jag kan inte komma på någon annan förklaring än att de sommarfåglar, som har suttit vid datorn i sommar, har varit på tok för flitiga. Min dator har varit van vid min takt och nu fick den stackarn anstränga sig till det yttersta för att slutligen kollapsa den dag jag kom tillbaka på min rätta plats.

Det var inte färdigt med det.
Vi har ett sinnrikt system för att plocka bilder ur arkivet och sedan koppla dem till aktuell text så att text och bild följs åt in i tidningen.
Jag plockade, men bilden dök aldrig upp där den skulle. Jag plockade på nytt. Och på nytt. Och på nytt.
Till slut beklagade jag mig för nattchefen Mårten, som vid det laget hade fått fyra ex av bilden i sin dator. Men hos mig fanns den fortfarande inte.
Det är nånting särskilt med datorer. Jag vet inte om man kan jämföra dem med äkta män, men också de kan krångla på de mest konstiga sätt och av helt obegripliga orsaker och ändå är jag beroende. Nästan i alla fall.
Ibland misstänker jag att också felslagningar är en medveten protest från datorn mot mitt sätt att inte utnyttja dess intelligens. Och eftersom datorn har ett mycket gott minne, betydligt bättre än mitt, så ser den till att felslagen görs på samma sätt varje gång. Då måste ju folk förstå att det är så jag vill ha det.
Som en insändare jag tog emot en gång där ”konkurrens” genomgående hade stavats ”konkkurens”.
Bortförklaring? Hur kan någon tro det?

HARRIET TUOMINEN