DELA
© Nya Åland

Gråt och en besvärad uppkörningskontrollant

Jag tog körkort för snart tio år sedan. Jag kommer ihåg den där dagen då både teoriprov och uppkörning skulle klaras av, hur magen knöt sig av nervositet och gatorna var hala som snor. Teoriprovet gick som en dans vill jag minnas. Så var det dags för uppkörningen. Först skulle man ratta bilen runt en massa koner som stod uppställda ute i Möckelö och representerade garageinfart och fickparkeringslucka. Med tennisbollar ovanpå, de där äckliga tennisbollarna som bara måste ligga kvar för det skulle gå vägen.
Jag hade övat och övat på den där fickparkeringen med körskoleläraren (den alltigenom tålmodige Kjell Jahrén) och tennisbollarna låg kvar varje gång. Men så satt jag mig i bilen den där fasansfulla uppkörningsdagen, tillsammans med en ganska sur man som var den som hade mitt körkortsöde i sin hand. Försökte hålla tungan rätt i mun, svänga i tid och till varje pris undvika de där tennisbollarna. Naturligtvis hamnade en av dem på marken.
Jag fick ändå testköra inne i stan. Ni kan ju ana hur nervös jag var nu. Handsvetten trängde fram och jag kunde bara tänka att nu fick det bara inte gå fel. Och så kom vi till det där övergångsstället vid Mathishallen och här någonstans rörde jag till det så till den milda grad att den där sure mannen i sätet brevid förklarade att det inte skulle bli något körkort den här dagen.
Besvikelsen var total och det blev en pinsam tillbakafärd till Möckelö som innehöll gråt och en besvärad uppkörningskontrollant. Andra försöket gick bättre och snart firar vi alltså tioårsjubileum, mitt körkort och jag.

I dag är jag ändå en, låt oss säga, inte perfekt bilförare. Hetsigt temperament, dåligt tålamod och noll simultankapacitet är ofta en dålig kombination när man sitter bakom ratten.
På Åland går det alltid bra, här hittar jag överallt och slipper tampas med dubbelfiliga rondeller. Men i Malmö till exempel, där jag annars bor, har vi en parkering under vårt hus. Jag kan ge min ena hand på att den är felkonstruerad. Den svänger i en snäv vinkel och kommer man inte precis rätt i den svängen hör man snart det fasansfulla ljudet av bildörr som skrapas mot husvägg. När man väl har tagit sig ur detta horribla garage ska man alltså navigera runt staden, försöka hänga med i filbyten och ta sig ut på den där förhatliga motorvägen – helst utan att döda någon.

I september
ska jag bila ner till Frankrike. I jämförelse med läskiga autobahns och hetsiga europeiska bilförare känns Malmötrafiken som en walk in the park. Som tur är har jag med mig tre kompetenta resekompanjoner som jag hoppas är redo för att tampas med de franska vägarna. Om jag tvingas köra finns det nämligen en stor risk för att det slutar som den där uppkörningsdagen – i gråt och besvärade medresenärer.
Minna Wallén