DELA
© Nya Åland

Gräshoppor på julbordet

Hade ni senapsgriljerade larver, skalbaggslåda, inlagda tusenfotingar och gräshoppspaté på julbordet?
Nej, jag trodde väl det.
Om man ska tro FN är det insekterna som skall rädda mänsklighetens framtid. Det är de proteinrika små krypen som skall utrota svälten och ersätta metangas- och koldioxidpruttande kor och utfiskade oceaner.
Att insekter är fullt ätbara och till och med goda vittnar redan miljontals asiater om. Vi i västvärlden är mindre entusiastiska men EU har lydigt följt FN:s direktiv med ett försökskök i Belgien där kockarna gör sitt bästa för att skapa delikata insektmenyer.
Eller, rättare sagt, kockarna gör sitt bästa för att gömma den ursprungliga råvaran i annat för att lyckas lura maten i kräsmagade européer.

Det fanns förr en butik vid Ålandsplan, Ringwalls, som hade en liten sektion med exotiska konservburkar på en av hyllorna. Jag brukade gå via den för att få fnissa, förfäras och förundras över märkligheter som inlagd orm eller ragu av aphjärna.
En gång köpte jag en burk för att texten på etiketten lät så knäpp: Gräshoppor i choklad. Innehållet visade sig vara exakt det som utlovades. Gräshopporna var rostade, inbakade i mörk choklad och vackert inslagna i rött staniolpapper.
Med oskyldig min bjöds vänner och familj på godis, sanningen avslöjade först då chokladen hade smultit i munnen.
Mitt tilltag uppskattades dock inte av alla. En av försökskaninerna blev så arg att den enda utvägen för mig att behålla bekantskapen var att själv äta en pralin. Tänderna växte till valrossbetar och att allt egentligen bara smakade frasig choklad var föga tröst.

På ett sommarjobb för länge sedan fanns en kille som påstod att hans pappa ofta åt daggmask. Då ingen tog honom på allvar importerades pappan hela vägen från riket för en demonstration.
Maskarna plockades, fick ligga ett par dagar i mjölk tills tarmarna var tömda och stektes sedan knapriga i smör och kryddor. Påståendena var sanna, pappan åt med god aptit. Vi andra kved.
– Skäms, sjåpa dig inte, sade min egen pappa åt mig när jag var barn och inte förstod det goda i att sörpla i sig kokta fiskhuvuden med ögon och allt. Hans tes var att man inte får tycka att mat är äckligt utan att åtminstone smaka först. (Han skulle säkert ha smakat på daggmaskarna).
Jag åt snällt men bestämde mig med fiskögonen för att i fortsättningen hellre skämmas och sjåpa mig. Det gäller också nu när FN och EU vill få oss att äta de mest äckliga kräk och larver.
Jag skäms inför miljontals asiater, jag skäms för att jag inte tar till mig miljötänket och jag skäms för att jag är just sjåpig. Men kockarna i Belgien måste nog tyvärr gömma krypen mycket, mycket bra för att jag skall tänka om.
Det kommer garanterat en framtid då också åländska entreprenörer satsar lika ivrigt på insektodlingar som i dag på fisk. Och det kommer kanske en dag då ni har gratinerade, närproducerade gråsuggor i stället för hummer på nyårsmenyn.
Ni. Inte jag. Aldrig jag.

Titte Törnroth-Sarkkinen