Grande finale
Det är inget jag önskar, men risken/ sannolikheten är stor att det är så. Att senaste veckända var sommarens sista. Slösande solsken, varma vindar och solnedgång i havet.
Vi gjorde en miniutfärd till Finbo, maken och jag. Båten väntade i Käringsund, så seglatsen upp gick på ett par timmar.
Låt mig säga det med en gång, Finbo är den hittills vackraste plats jag har besökt. Berget runt lotsstugan är slätt mot nordväst med insprängda strimmor av gräs i skrevorna och fläckar av ljung och odon. När man sen tittar ut över havet ser det likadant ut, blått, slätt och strimmat av holmar, en del kala, andra med små bestånd av träd.
Under snart 30 år har vi varit flitiga besökare där, men nu hade det gått några år sedan senast. Och jag som brukar utmärka mig för att vara synnerligen prosaisk, jag blev nästan lyrisk. Båtmänniska är jag inte, men det är någonting med skärgård och fria horisonter som tilltalar själen. Just den skärgården och just de horisonterna.
Och med ett värdpar, som tar dagen, vädret och myggorna som de kommer är avkopplingen total. Hur det mitt i allt kan finnas kantarellfyllda lövbiffsrullader på bordet när alla bara sitter och tar in naturen förstår man inte riktigt. Kanske har Liisa svängt ett trollspö medan Lala smånynnande tagit ett varv runt stugan för att analysera vilken vägg som är bäst för middagsbordet med tanke på sol och vindar.
Utöver den litet magiska sidan av besöket tog jag sommarens första, andra och sannolikt också sista simtur under de två dagarna på Finbo.
Det växte hötter på bottnen, innan man kom ut på djupt vatten. Vattnet var absolut klart. Inte en skymt av de blågröna, grumliga grejerna.
Tänk att ha det så. Kanske inte alla dagar året runt, men alla vackra sommardagar och så några stormiga, så man kan njuta av att sitta stadigt på land när havet dånar mot klipporna.
Till ritualerna hör att skåla för solen och önska den välkommen tillbaka nästa morgon. Skam till sägandes minns jag inte säkert om den försvann under horisonten 7 minuter före 10 eller 7 minuter efter. Men det var ståtligt. Sen kom myggorna och vi gick in.
Vägen hem var inte mycket lång, men våt. Det blåste rakt emot, vi gick för motor (för sen start för kryss) och det stänkte vatten. Håret var klibbigt av salt och stod rätt upp när vi var tillbaka i Käringsund.
Vi hade varit borta i mindre än 1,5 dygn, men det kändes som om hela sommaren fick rum där.
Det kan inte bli bättre, därför kan det lika gärna ta slut nu. Pärnu nästa.
