Gött mos!
Det var en eftermiddag i januari 2009 som mitt tåg bromsade in på Göteborgs centralstation och jag för första gången beträdde stadens mytomspunna gator. Den dagen var vädret (i alla fall enligt vad som är allmänt vedertaget) klassiskt Göteborgskt: fuktigt och mulet. Med min överfyllda Samsonitekappsäck i handen tog jag mig genom staden fram till mitt nya boende. Olofshöjd, som bostadsområdet heter, är ett virrvarr av kantiga tegellägenheter i hyperfunktionalistisk Sovjetstil. En av områdets 1.400 bostäder var min, och när jag slog igen dörren till det 18.5 kvadratmeter stora rummet kände jag hur jag från det ögonblicket uppgick i samma nobla skara av människor som Evert Taube, Dan Berglund, Jan Eliasson, Sven Wollter, Ingemar Johansson, Karin Boye och Totta Näslund: Göteborgare.
Att jag hamnade i Göteborg av alla ställen var något av en slump. Några egna erfarenheter av staden hade jag inte när jag sökte in på universitetets statsvetenskapliga institution. Dock hade jag under min uppväxt matats med underhållning som Rena Rama Rolf och Nile Citys ”Veiron i ottan”, och mytbildningen kring det glada och goa’ Göteborg hade satt sina spår. När jag sedan fumlade bort min plats i både Stockholms och Uppsalas bostadsköer så blev valet enkelt: jag skulle börja studera i Göteborg.
Av erfarenhet vet vi att städer och folk sällan lever upp till sina, antingen självpåtagna eller påtvingade, nidbilder och myter. Alla finnar bär inte kniv och långt ifrån alla amerikaner tror att Gud finns eller att Europa är ett land. Därför blev jag under mina första veckor i Göteborg förvånad över hur väl dess folk levde upp till mina positiva fördomar om dem. Ute på stan log folk snällt åt en, som om de visste att man var nyinflyttad, och byggarbetarna på Vasagatan uttalade verkligen ”vajer” med tre y: vayyyer. När Hellströms ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” spelades som sista låt en tidig morgon på klubben Pustervik reagerade folket som om melodin var pinfärsk, snarare än nio år gammal och sönderlyssnad. Alla i lokalen kände igen låten från första tonen och bröt ut i ett unisont lyckovrål.
Göteborgarna är onekligen stolta över sina lokala hjältar, vars namn pryder många av stadens spårvagnar. Som utböling kan man aldrig vara riktigt säker på hur stor dos av självironi som är inbakad i denna lokalpatriotism. Är det på skoj eller allvar? Kanske spelar det egentligen inte någon roll, så länge patriotismen är så positivt laddad. Så länge myten om det glada och goa’ Göteborg lever kvar kommer folket att fortsätta sin strävan att leva upp till förväntningarna.
Axel Kronholm
